En farlig moralisk kollaps
I kriser prövas människan. Det är lätt att ge efter för girigheten när en upplevd fara hotar. Tidningen Ålands märkliga ledare från i lördags artikulerar just en sådan moralisk kollaps.
Den fria marknaden har många poänger. En av de främsta är den snabba och korrekta informationen den förmedlar om behov. Lagen om tillgång och efterfrågan dikterar på den fria marknaden att exakt rätt mängd handsprit, ansiktsmasker och livsmedel tillverkas i varje givet ögonblick. Alla får det de behöver till ett
rimligt pris.
I normala tider är därför prismekanismerna utmärkta hjälpmedel för effektiv produktion och distribution. Ingen blir utan det nödvändiga. Mat och medicin finns för alla som behöver, åtminstone i de samhällen som bestämt sig för att alla medborgare har samma rätt till liv och överlevnad.
Vi lever i ett sånt samhälle. Vi har det så, därför att flertalet av oss tror på en gemensam berättelse om anständighet.
Vi tror på att alla människor ska ha rätten att födas fria. Vi tror på att alla har samma värde. Vi tror på vikten av att ta hand om varandra och hjälpa dem som har det svårt.
Den berättelsen berättar vi kontinuerligt för varandra och för oss själva. Den utgör våra moraliska ideal. Vanligtvis samsas dessa ideal bra med den fria marknaden – bägge vill ju flertalets bästa.
Men i kristider blir det värre. När vi känner oss hotade kan vårt beteende på den fria marknaden bli en fara för flertalet. Vi samlar på oss mer än vi behöver, så att andra blir utan. Dels av rädsla, visst. Men också därför att det finns sådana ibland oss som inte drar sig för att tjäna pengar på rädslan.
Handspriten, ansiktsmaskerna och medicinerna räcker ju inte till alla, när de rädda börjat hamstra och drivit upp priserna. För då köper de giriga upp lagren och tjänar pengar på krisen – sak samma sedan, om de svagaste inte överlever.
Detta beteende, att sätta profiten före de gemensamma idealen, är grundligt avskytt i de flesta samhällen. Inte för inte är ordet ”profitör” ett av de värsta skällsorden i kristider.
Tidningen Åland hyllar häpnadsväckande nog profitören.
I en ledare den 21 mars publicerar tidningen under rubriken ”Ockrarens försvarstal” en ledare som lär gå till Ålands tidningshistoria.
Ledarskribenten Henrik Herlin tar här uttryckligen ”opportunisterna och ockrarna” i försvar: de som ”uttnyttjar människors svåra situationer för att tjäna pengar”. De som ”köpt in lager av sjukvårdsprodukter” och ”begär mångdubbelt högre priser” av ”den offentliga vården i Sverige”. Herlin skriver: ”Det är frågan om helt normalt entreprenörskap: man satsar pengar på att en viss produkt kommer att ha efterfrågan i framtiden.”
Ledartextens avslutning är isande:
”I den verkliga världen får man ibland betala ett högt pris för det man behöver. Det gäller speciellt i krissituationer.”
Det förtjänar att påpekas att det ovan skrivna inte är parafraseringar eller hårdragningar.
Det – är – citat.
I kriser prövas människan. Det blir plötsligt tydligt vilka vi egentligen är och vad vi verkligen tror på.
Nöden och chansen till profit riskerar att locka fram svinet i oss, om vår gemensamma berättelse om anständighet inte håller det borta. Det blir extra viktigt i kristider att opinionsbildare inskärper den berättelsen.
Tidningen Ålands ledare från i lördags är, sett ur det perspektivet, direkt oanständig.
Dessa rader skrivs i sorg. Inte bara för att det i den nuvarande exceptionella situationen vore bättre om Ålands två dagstidningar kunde dra jämnt. Utan framför allt för att den ena tidningen med sin moraliska kollaps föregår med ett så skrämmande dåligt exempel.
Genom att försvara ockrarens omänskliga ståndpunkt underminerar tidningen våra gemensamma ideal, just när vi behöver dem som mest.
