Ålandsexemplet förtjänar mer än vilseledande krigsfantasier
”Man kan bara hoppas att folk läser och lär sig”. Så sade Ålands fredsinstituts avgående direktör Sia Spiliopoulou Åkermark om utredningen om Ålands folkrättsliga status som offentliggjordes förra veckan. Det är en from förhoppning, speciellt med tanke på den slagsida som demilitariseringsdebatten har tagit på fastlandet. Och varför bidrar public service till att sprida felaktigheter?
Utrikesministeriets slutsats i utredningen är att den åländska statusen som demilitariserat och neutraliserat område är oerhört svår att rubba och det är heller inte önskvärt.
Det har varit en hel del kontrovers om huruvida det ryska konsulatet ska få finnas kvar. Enligt utredningen finns scenarier där man skulle kunna se över den ryska statsmaktens officiella närvaro på Åland, men i praktiken finns inga skäl för Finland att utmana avtalen och stänga konsulatet. Speciellt också efter att Sverige, som ju också är demilitariseringspart, tycks ha uttryckt en önskan om att behålla status quo.
Debatten om den åländska demilitariseringen och om värnplikten gick het inför offentliggörandet av rapporten. Också i Svenskfinland. Ett av de senaste exemplen är Yles program Slaget efter 12 som bjöd in två militärentusiaster, Charly Salonius-Pasternak och Kjell Törner, och avgående lantrådet Veronica Thörnroos (C), till debatt. Salonius-Pasternak var främst den som drog argumenten bortom all rimlighet i radiodebatten.
Lyssnarna fick bland annat höra att:
– Människor som har utbildat sig att försvara (Åland) inte får äga mark eller köpa bostad här.
– Natoländer som USA aldrig skulle acceptera att försvara ett område de inte får öva på.
– Sverige inte skulle blanda sig i nationella försvarsangelägenheter för Finland.
– Demilitariseringen enbart gynnar ryska intressen.
Ännu värre blev det när Salonius-Pasternak fick resonera om försvaret av Åland och istället gav sig in på ålänningarnas värnpliktsfrihet.
– Nu är det andra som ska dö på grund av att man ska kunna sitta i Mariehamn och tala om demilitarisering.
Det är inga dunungar som pratar på det här sättet. Salonius-Pasternak är ledande forskare vid Utrikespolitiska institutet i Finland och expert på finländsk säkerhets- och försvarspolitik. Han har dessutom i många år kritiserat den åländska modellen. Kjell Törner är tidigare brigadkommendör vid Nylands brigad.
Därför är det anmärkningsvärt hur fel de har – det kan inte heller handla om missförstånd eller okunskap. För båda de här så kallade experterna borde ju veta en hel den om Åland.
Det går att ta de första tre exemplen. Människor utan åländsk hembygdsrätt får köpa mark och bostad på Åland. Natoländer som USA har rimligtvis redan accepterat Ålands särställning (annars hade Finland inte kunnat gå med i Nato utan att ändra den åländska statusen), och demilitariseringen är inte en nationell angelägenhet – utan bygger på internationella avtal.
Och så kommer vi kanske till det grövsta felet, som trots Thörnroos korrekta påpekanden var ett återkommande tema i debatten, nämligen att demilitariseringen är kopplad till att ålänningarna inte behöver göra värnplikt.
Och Salonius-Pasternak erkände också den faktiska orsaken att Åland är enspråkigt svenskt och kommandospråket i militären är finska, men väljer ändå att framställa det som att ålänningarna anser sig för fina för att offra livhanken för Fosterlandet.
Det är bisarrt. Och det är minst lika anmärkningsvärt att public service-radio släpper igenom alla de här felaktigheterna utan att försöka korrigera dem. Det går också att ifrågasätta varför Yle har en debatt om den åländska demilitariseringen med två militärer och en politiker. Att militära gubbar ser militära problem och därmed militära lösningar är ingen skräll – men det är långtifrån det enda relevanta perspektivet när man diskuterar demilitariseringen. Varför bjöds inte en fredsforskare eller en expert på diplomati in till programmet för att tala om den åländska demilitariseringen som en framgångssaga i konfliktlösning – någonting som sannerligen inte har strösslats över världen de senaste decennierna?
Varför, när Finland just har blivit en del av världens största militära försvarsallians, ligger fokus enbart på att utvärdera försvarsmöjligheter och bedöma hotbilden mot Åland? Förväntar sig militärtyckare i Svenskfinland att Ryssland intar Åland inom snar framtid?
Och vad är syftet med att sprida felaktigheter, trots att man rimligtvis måste veta bättre? Att, som Salonius-Pasternak, titulera sig forskare i utrikes- och försvarspolitik ger legitimitet. Borde det inte då också följas av något ansvar att argumentera med ett ärligt uppsåt?
Det är bara att göra som Sia Spiliopoulou Åkermark och hoppas att folk läser och lär sig. I alla fall skulle det vara klädsamt om de som ansvarar för det offentliga samtalet utgår från fakta istället för vilseledande krigsfantasier.
Tack för att du väljer Nya Åland!
Kära läsare, stort tack för förtroendet och för att du använder Nya Åland och nyan.ax för att hålla dig uppdaterad. Vi jobbar för dig men god journalistik kostar, så nu behöver vi din hjälp.
