När kvinnor gick till sjöss förändrades Åland

På ett kafé i Mariehamn sitter Agneta Karlsson med en kopp kaffe framför sig. Hon har nyligen återhämtat sig från en tids sjukdom, men energin är påtaglig och resonemangen skarpa. När samtalet kommer in på forskning, samhällsutveckling och kvinnor till sjöss går det snabbt att förstå varför hon ägnat stora delar av sitt liv åt forskning.

Det finns gott om berättelser om männen som byggde upp den åländska färjetrafiken. Om redarna, kaptenerna och entreprenörerna. Om fartygen, rederierna och de stora affärerna.

Men var fanns kvinnorna? De som städade hytterna, serverade i restaurangerna, stod i butikerna och arbetade i köken. De som lämnade barn och familjer hemma för att gå till sjöss. Som fick en egen lön och ibland tjänade mer än sina män.

När Agneta Karlsson började fördjupa sig i färjetrafikens historia upptäckte hon att deras berättelser till stor del saknades. Det är också sådana samband hon har ägnat sitt yrkesliv åt att förstå. Hur förändras ett samhälle? Vad händer när människor får nya möjligheter? Och vilka är det egentligen som driver utvecklingen framåt? Hon lutar sig fram över bordet när hon berättar. När ämnet kommer in på kvinnorna som arbetade ombord blir rösten genast mer engagerad. Det märks att frågan fortfarande fascinerar henne.

Tre kvinnor och sextio män

Agneta växte upp i Bomarsund under en tid då mycket i samhället var i rörelse. Hemma fanns ett starkt samhällsengagemang.

– Min mamma var politiskt engagerad. Men jag påverkades nog mest av tidsandan. Det var en öppen tid, säger hon.

Hon utbildade sig inom nationalekonomi, disputerade i företagsekonomi vid Lunds universitet och arbetade som forskare och lärare. Senare hade hon ledande uppdrag vid handelshögskolorna i Köpenhamn och Oslo och arbetade i över två decennier med ledarutveckling.

Efter drygt trettio år utomlands återvände hon till Åland och engagerade sig bland annat i olika bolagsstyrelser. Men den akademiska värld där hennes karriär började var knappast jämställd.

– Det var nästan inga kvinnor som doktorerade då. På institutionen var vi tre kvinnliga doktorander, en kvinnlig professor och sextio män.

Agneta skrattar lite åt minnet. Det låter närmast osannolikt i dag, men konstateras utan bitterhet. Bara som ett faktum från en annan tid.

Kvinnorna som inte syntes

I sin forskning beskriver Agneta hur kvinnorna möttes av misstänksamhet, både ombord och hemma på Åland. Att arbeta på färjorna ansågs av vissa inte vara särskilt respektabelt. Det förekom spekulationer om kvinnornas moral och om vad som egentligen hände ute till sjöss. Arbetsmiljön kunde dessutom vara hård. Kvinnor berättade om nedsättande kommentarer och sexuella trakasserier. Men de tog plats. Och efter hand förändrades miljön.

– Jag blev intresserad av hur kvinnorna tog sig in i männens värld, säger Agneta och stannar upp ett ögonblick.

Hon letar efter rätt formulering.

– Jag tror att många kvinnor som kom in i den världen var väldigt duktiga pedagoger. De fick lära männen hur man beter sig i en tvåkönad miljö.

De skulle få behålla sina namn

Agneta bestämde sig för att söka upp kvinnorna och låta dem berätta själva. För vad hände egentligen med människorna när färjorna började förändra Åland?

Resultatet blev boken” Åländska kvinnor i färjerederiernas tjänst”, som kom för sex år sedan och bygger på intervjuer med kvinnor som arbetade ombord under färjetrafikens uppbyggnadsår 1959-1985. Hon ville veta varför de sökte sig till sjöss, hur de upplevde arbetet, hur de ordnade livet hemma och vad den egna inkomsten betydde. Redan från början fattade hon också ett viktigt beslut. Kvinnorna skulle få behålla sina namn.

– Så många män har fått sina namn bevarade i historien. Varför skulle inte kvinnorna få det?

Från bondmora till färjeanställd

En av de mest fascinerande delarna av Agnetas forskning handlar om vilka kvinnor som sökte sig till sjöss. När färjetrafiken expanderade under 1960- och 1970-talen uppstod ett stort behov av arbetskraft. Rederierna rekryterade kvinnor från hela Åland. Många kom från jordbruket, andra hade arbetat i butiker, restauranger eller varit hemma med barnen. För en del var färjan deras första möjlighet till ett eget lönearbete. Det var heller inte bara unga kvinnor som fick chansen. Rederierna anställde även kvinnor i femtio- och sextioårsåldern, särskilt inom städningen. Och rekryteringen gick inte alltid särskilt formellt till. I början kunde det räcka med en bekant ombord eller ett telefonsamtal till rederiet. Några började som sommarvikarier och blev kvar i årtionden. Gunborg Bryggman började exempelvis som sommaranställd år 1970. När hon intervjuades år 2017 arbetade hon fortfarande ombord. Det som började som ett tillfälligt arbete kunde alltså bli ett helt yrkesliv.

En egen lön, ett annat liv

Den ekonomiska drivkraften var stark. Färjorna erbjöd inkomster som många kvinnor knappast hade kunnat få i land. Särskilt under 1970-talet kunde provisionerna göra lönerna anmärkningsvärt höga. I Agnetas forskning finns exempel på en hyttstäderska som tjänade drygt 36 000 mark år 1973 och en servitris som samma år tjänade över 40 000 mark. För kvinnorna innebar pengarna betydligt mer än en bättre levnadsstandard. När Agneta beskriver förändringen handlar det sällan om ekonomi i snäv mening. Snarare om handlingsutrymme. Om vad som händer när människor får möjlighet att fatta egna beslut. De kunde ta körkort, köpa bil eller åka på en resa. Men framför allt kunde de fatta egna beslut.

Det förändrade också relationerna hemma. När kvinnorna började tjäna egna pengar rubbades invanda föreställningar om vem som skulle försörja familjen. I intervjuerna berättar flera kvinnor om stoltheten över att klara sig själva. Någon kunde köpa ett hus, en annan ordna en tryggare ålderdom. För Agneta är det tydligt att kvinnornas inkomster fick betydelse långt utanför den egna familjen. De bidrog till att förändra både könsrollerna och det åländska samhället.

En andra familj ombord

Arbetet ombord innebar långa dagar och perioder hemifrån. Så småningom blev systemet med en vecka ombord och en vecka hemma vanligt, men under färjetrafikens första decennier varierade arbetsscheman och ledighet. För kvinnor med små barn krävdes det planering. Och hjälp. I intervjuerna återkommer berättelser om mammor, systrar, makar och andra släktingar som såg till att vardagen fungerade medan kvinnorna arbetade till sjöss. För vissa blev arbetsschemat en möjlighet att få mer sammanhängande tid med barnen. Andra upplevde att familjelivet var svårt att få ihop. Det finns ingen enda berättelse om livet som färjeanställd kvinna. Det finns många.

Något som däremot återkommer är gemenskapen. De långa arbetsdagarna och det nära livet ombord skapade starka band mellan kollegorna. De äldre tog hand om de yngre, lärde dem arbetet och delade med sig av sina erfarenheter. En av kvinnorna beskriver besättningen som en familj. Andra minns hur de skrattade och hade roligt trots det hårda arbetet.

– Ekonomin blev bättre, arbetsgemenskapen var stark och kontakterna med kunderna öppnade upp deras värld, berättar Agneta.

För många innebar arbetet också möten och upplevelser som annars kanske aldrig hade blivit möjliga. De reste, träffade nya människor och fick se en annan värld än den de vuxit upp i. Samtidigt var arbetsdagarna långa och tempot högt. När kvinnorna kom hem behövde de ofta vila och återhämta sig inför nästa arbetsperiod. Arbetet gav frihet, men satte också gränser.

Det sociala modet

När Agneta talar om kvinnorna återkommer hon till deras mod. Inte i första hand modet att gå ombord på ett fartyg, utan modet att bryta mot förväntningarna. Att ta ett arbete som omgivningen kunde se ner på. Att stå emot fördomar. Att skaffa sig en egen inkomst och skapa ett liv som inte alltid följde de invanda mönstren.

– De kämpade hårt mot negativa attityder. De var verkligen socialt modiga, säger Agneta.

Orden verkar viktiga för henne. Hon återkommer till dem flera gånger under samtalet. Socialt modiga.

I Agnetas forskning blir det tydligt hur kvinnornas arbete fick betydelse långt utanför fartygen. När allt fler kvinnor började arbeta till sjöss blev det också mer accepterat att kvinnor förvärvsarbetade. Det moderna Åland växte inte bara fram genom nya färjor, rederier och affärsidéer. Det växte också fram genom kvinnorna som gick ombord.

Historien fortsätter

Nu har det gått flera år sedan Agnetas bok kom ut. Men kvinnornas berättelser har fått förnyad aktualitet genom Ålands sjöfartsmuseums utställning ”Kryssa loss”. På söndag deltar Agneta i det första samtalet i museets nya samtalsserie, som är kopplad till utställningen under rubriken ”När kvinnor gick till sjöss – minnen från 70- och 80-talens färjeliv”. Tillsammans med Disa Pettersson, Inger Eriksson och Carita Ohlsson ska hon tala om kvinnornas erfarenheter från sjön. Samtalet leds av sjöfartsmuseets direktör Hanna Hagmark.

Agneta hoppas att många kommer. Inte bara för att lyssna, utan också för att bidra med egna minnen och erfarenheter. Hon ler när hon talar om söndagens samtal. Det finns fortfarande berättelser att samla in och minnen att fånga upp innan de försvinner.

– Alla nyfikna är välkomna. Och särskilt de som själva varit med.

Den åländska färjetrafikens historia har berättats många gånger. Men det finns fortfarande människor som kan berätta den från ett annat håll. Och kanske är det just där, i de personliga minnena, som den riktigt stora samhällsförändringen blir som mest synlig.

Alla foton finns med i sjöfartsmuseets ”Kryssa loss”-utställning.

Mer läsning

Skolfartyg på grund utanför Herröskatan

EU-förordning kan lösa tvisten om utsläppshandeln – ”Vi får intäkterna”

Här tutar färjorna för dagisbarnen: ”Det var en riktig wow-känsla”