Ett nöje, men i längsta laget
Orgelfestivalen. Konsert i Finströms kyrka med kvartetten Via Regale (bilden) och organisten Ingmar Hokkanen.
Den 26 juni 1778, för exakt 219 år sedan, färdigställde Wolfgang Amadeus Mozart Adagio und Fuge för stråkkvartett. Så inleder Erland Mattson kvällen inför en publik som fyller hela Finströms kyrka. Det är inte den porlande, livsglada Mozart vi får lyssna till, men vi får också veta att verket skrevs under ”10 dystra dagar” då Mozart inte var så glad, tyngd av penningskuld, men ändå full av skaparkraft.
Det var mer sommar och sol över den efterföljande orgelkonserten av barockmästaren Georg Friedrich Händel. Genomskinligt avslöjande och fullt av intrikata löpningar för orgeln, som är i ständig dialog med stråkarna. I den inledande satsen upplevde jag en oro i orgelspelet, det ”hällde framåt” och det kändes som om Ingmar Hokkanen hade svårt att vila i pulsen. Den efterföljande långsamma satsen satt stadigare, men själva kompositionen kändes blekare. Då vilade John Stanleys ”Voluntary” (fantasi) på fastare grund, och särskilt den avslutande briljanta satsen passade organisten väl.
Omväxlande
Vi bjöds på ytterligare en orgelkonsert av Händel, längre och i mitt tycke intressantare och mera omväxlande. Orgeln innehade en självklar huvudroll och stråkarna ackompanjerade i det inledande larghetto e staccato (ganska brett med korta toner – en ovanlig tempobeteckning).
Liksom i den första konserten saknade jag i de snabbare satserna en fastare puls som kunde skapa grunden att dansa på.
När stråkarna sedan trädde in i Dmitri Sjostakovitj helt annorlunda klangvärld, kändes början av konserten närmast som en uppvärmning!
Laddad tolkning
Tolkningen var full av energi och laddning. Och det behövdes också: verket i fem satser tog nästan en halv timme att uppföra. Stämningarna växlade från inledande allegrettots dansant folkloristiska, via en vitsig andra sats till trampet av tunga stövlar i en haltande parodi. En unison melodi spelad av violin 2, altviolin och cello, fångas upp av eterisk första violin till andra violinens långt utdragna ackompanjerande toner, för att återvända till cellon – och så spelar mörker mot ljus. Andlöst ljusa, höga violintoner tonar ner musiken, som också bjuder på en överraskande sekvens folkmusik. Ett omväxlande och spännande verk i ett finfint utförande av Via Regale.
Långa linjer
”Tanti Anni Prima” av argentinaren Astor Piazzolla, i arrangemang för stråkar och orgel av primus John Emanuelsson, avslutade konserten. En Piazzolla med långa linjer. En annan Piazzolla än den rivigare, kantigare jag känner bäst. Det blev en skön upplevelse av fin stråkklang och ett lite lättsammare slut på en fin konsert med organisten Ingmar Hokkanen och Via Regale – som tagit sitt namn efter den medeltida Kungsvägen som sträcker sig från Bergen till St Petersburg.
”To regale” betyder att glädja, underhålla och förnöja, berättar mitt engelska lexikon, och det passar också väl in på kvällens konsert. Som ändå var i längsta laget. Några av de äldre i publiken lämnade kyrkan innan konserten var slut. Och det berodde nog mera på utmattning i sittmuskler och fullmättat intryck, än på kvaliteten på framförandet.
Lite kortare program eller också en tio minuters paus, önskar
