I våras uppgav 65 procent av deltagarna i Åland Gallup att de själva hade upplevt att personliga relationer påverkar offentliga beslut i hög eller ganska hög grad. I ÅSUB:s tillitsstudie från 2022 ansåg över hälften att det var vanligt att släktingar, vänner och nätverk gynnades. Nästan lika många menade att personliga kontakter behövdes för att över huvud taget få något gjort.
På Åland sammanfattas detta ofta i en enda varm mening: “Alla känner alla.” Närhet kan vara en verklig tillgång: korta avstånd, snabba svar och människor som hjälper varandra innan någon ens hunnit hitta rätt blankett.
Men småskalighet gör inte relationsmakt ofarlig.
Den gör den smittsam.
I ett litet samhälle stannar en relation sällan i ett enda rum. Den följer med från arbetsplats till myndighet, från rekrytering till styrelsemöte, från kaffebord till beslut. Det som på andra håll kanske hade stannat vid en enskild konflikt kan här färga en människas hela sociala och yrkesmässiga framtid.
Undersökningarna blottlägger glidningen från mänsklig närhet till offentlig makt som rör sig genom samma relationer. Uttrycket är politiskt användbart just eftersom grannsämjan och den informella makten får låna varandras ansikten. Grannsämjan lånar makten sin oskuld.
“Så fungerar det bara i ett litet samhälle” låter som en förklaring men fungerar som en tillåtelse. Det förvandlar ett val om hur makt får användas till en naturlag och låter det som borde utlösa skärpta jävsregler, tydligare dokumentation, oberoende granskning och verkliga konsekvenser i stället passera som en charmig lokal egenhet.
“Alla känner alla” bör därför inte avsluta samtalet. Det bör inleda en riskbedömning.
Ålänningar minns det obesvarade mejlet; rekryteringen där någon redan verkade vara utvald; beslutet vars motivering fortsatte att ändras; klagomålet som på något vis gjordes till bevis för deras bitterhet; deras levda erfarenhet omtolkad som blott besvikelse; antydningen om att de saknade helhetsperspektiv; och flexibiliteten som materialiserades först när någon annan behövde den.
Det som är en vanlig tisdag inne i en institution kan bli ett årtionde i någon annans liv.
Kanske är det inte den vanliga människan som saknar helhetsperspektiv.
Det som alltid slår mig är med vilken självklarhet våra institutioner och ledare utgår från att tilliten redan borde finnas där, lydigt väntande, särskilt efter ett val. Och när forskningen visar att den inte gör det, är det plötsligt FOLKET som behöver förklaras. Då rullas de välbekanta diagnoserna fram: sociala medier, polarisering, dagens ungdom, missförstånd eller besvikelse över att ha fått ett nej.
Människor förstår mycket väl att en myndighet ibland måste säga nej. De känner också skillnaden mellan ett ovälkommet beslut och en process som inte förtjänar tillit.
Ett ledarskifte nollställer inte tilliten. Ett nytt namn på dörren raderar inte ett helt livs erfarenheter. Institutioner bär vidare vanor, hierarkier, skyddade anseenden och konsekvenser som ingen ännu har gjort upp med. En seriös analys av tillit måste därför fråga inte bara vem som leder nu, utan också vad som förblev oförändrat, vilka följder som fortfarande fortplantar sig och vems liv som bär dem.
Tiden är inte det enda våra definitioner suddar ut. Korruption föreställs som mutor, oligarker, diktatorer, resväskor med kontanter och uttryckliga tjänster och gentjänster: dess mest teatraliska former. Nordiska samhällen jämför sig gärna med karikatyrskurken, konstaterar att de inte är han och förvandlar relativ dygd till förmodad oskuld.
Korruption ser inte likadan ut överallt. Den tar den form som kulturen gör möjlig och makten kan försvara.
Logiken påminner mig mycket om hur rasism ofta diskuteras i USA. Om ingen bär vit huva eller deltar i ett nazistmöte förklaras rasismen vara frånvarande. Ändå lämnar rasismen statistiska spår: mönster i utfall, ojämlik tillgång, ackumulerade nackdelar och återkommande skillnader i vems berättelse som anses trovärdig. Rasismen upphör inte att finnas bara för att de som upprätthåller mönstret inte känner igen sig själva i ordet rasist.
Här frikänns systemet om inget kuvert byter händer och ingen erkänner sig ha gynnat en vän, som om vänskapskorruption bara vore verklig när någon bekänner den. Men också korruption lämnar omisskännliga mönster: vem som får tillträde, tålamod, tilltro, skydd och en chans till, och vem som möter reglerna i deras hårdaste form.
Rasism och korruption är inte samma sak. Men den analytiska undanmanövern är densamma: definiera problemet genom dess mest groteska individuella uttryck, konstatera att detta inte är vi och därmed göra systemet under ytan osynligt.
Och ingen behöver ha planerat helheten. Det är just systemets elegans. Den samlade verkan blir att våra relationer börjar väga tyngre än våra principer, oavsett ideologi eller politisk sakfråga.
Då blir Åland ett samhälle där det välbekanta väger tyngre än det rätta.
Ett samhälle som styrs av det välbekanta börjar till slut förväxla det bekanta med det kompetenta, det lojala med det tillförlitliga och betrakta det nya som ett hot. Sedan undrar det varför nykomlingar inte stannar, varför perspektiven inte vidgas och varför förnyelsen aldrig kommer, samtidigt som det ropar efter ny kompetens och nya perspektiv.
Status quo har nämligen ingen partibok. Det har vänner överallt, eftersom makten byter händer men frikorten följer med.
Det är därför anonymiteten i undersökningar spelar en stor roll: den bild som träder fram där står ofta i skarp kontrast till det som sägs öppet. I ett litet samhälle är de som vet mest om hur makten faktiskt fungerar ofta de minst fria att säga det i eget namn. Att utmana systemet är att riskera mer än oenighet. Det kan innebära att du och dina närmaste aldrig riktigt tillåts känna er trygga.
Därför behövs mer än ännu en kampanj för att återupprätta tilliten. Vi måste först ordna om själva begreppen.
Tillit är inte en latent sinnesstämning hos medborgaren, som väntar på att låsas upp genom bättre kommunikation och mindre doomscrollande. Den är en relation som byggs över tid mellan makten och dem som måste lägga sin försörjning, sitt anseende och sin framtid i dess händer.
Misstro är inte alltid okunskap. Ibland är den dyrköpt vishet.
Korruption är inte bara en brottslig transaktion. Den kan också ligga i det mönster som uppstår när tillträde, tålamod, skydd och konsekvenser gång på gång fördelas olika.
Bördan ligger inte på allmänheten att visa större tillit. Den ligger på makten att bli mer värd att lita på.
I slutändan är tillit samhällets minne. Och frågan är inte hur människor ska fås att lita igen.
Frågan är om våra institutioner är beredda att ge samhället något bättre att minnas.
ALYSSA BITTNER-GIBBS (S)
