Barns rörelsefrihet handlar om hur stort eget utrymme (rörelseyta) ett barn tillåts utforska på egen hand utan vuxnas direkta övervakning. Den har minskat kraftigt i modern tid till följd av hårdare föräldrakontroll och mer trafikerade miljöer. I forskning vid Luleå tekniska universitet har en kartläggning gjorts för att se hur barns rörelseyta har minskat under fyra generationer. För en 7-åring var rörelseytan 1955 cirka 2,6 miljoner kvadratmeter stor. 1976 var den cirka 470 000 kvadratmeter. 2003 hade ytan minskat till 55 000 kvadratmeter för att 2025 vara nere i 2600 kvadratmeter. Det innebär att rörelseytan minskat till 0.1 procent av vad den var 1955. Barnens lek har gått från äventyrliga upptäckter av närområdet till stationär och vuxenstyrd lek. Rörelsefrihet existerar inte längre i praktiken. I artiklar och intervjuer målar forskaren Anna-Karin Lindqvist upp en tankeväckande jämförelse.
Betesmarken för en svensk ekologisk ko rekommenderas till 7000 kvadratkilometer av Jordbruksverket och rörelsefriheten för en 6-åring är idag sällan större än en tredjedel av det utrymmet. Men hur många tusen kvadratmeter behöver våra barn för att de ska ha en hälsosam utveckling?
Lindqvist lyfter även fram det som många av dagens äldre generation kan konstatera. Förr tilläts barn en större rörelsefrihet på egen hand. Något vi i dag paradoxalt nog inte låter våra barn eller barnbarn uppleva.
Det för med sig att barn rör sig mindre, får färre tillfällen till spontan lek och utvecklar i mindre grad självständighet och lokalkännedom. Totalt sett påverkas barnens både fysiska och psykiska hälsa negativt. Minskad fri mobilitet handlar alltså inte bara om rörelsefrihet, utan också om barns möjlighet att växa och utvecklas på egna villkor.
En tydlig bakomliggande faktor för barns minskade rörelsefrihet är att trafiken har ökat. Många föräldrar är rädda för trafikolyckor, vilket i sig är en sund inställning och nekar därför barnen möjligheten att cykla själva, även om antalet olyckor aldrig varit så lågt som idag. Ska vi oroa oss för någonting är det kanske inte trafiken, utan den långsiktiga konsekvensen av att barn inte rör på sig. Den digitala utvecklingen, där barnen leker mer med sina kompisar via dataspel och digitala skärmar i sitt eget hem är en annan orsak till ett ökat stillasittande. Med andra ord, vi skapar en miljö som inte främjar lek och rörelse.
Världshälsoorganisationen WHO och olika länders egna organisationer rekommenderar 60 minuters fysisk aktivitet per dag. Men endast ungefär 20 procent av världens barn uppnår rekommendationen. Den största boven i dramat är att barnen inte går eller cyklar till skolan. Detta eftersom vardagsmotion är det enklaste sättet att tillgodose rörelsebehovet.
Det handlar inte bara om fysisk hälsa. Forskare Lindqvist frågar sig hur barn ska förstå sin omvärld om de aldrig får ta sig någonstans för egen maskin. Hur ska de kunna öva sig på sådant som att hålla koll på klockan, få lokalkännedom, hålla reda på höger, vänster, nord och syd?
De missar också chansen att öva sig i sociala sammanhang, att umgås med barn utan vuxen övervakning och att lösa konflikter. Nu är vuxna ständigt där, som en överrock och fixar det åt barnen. Det finns dessutom ett välbelagt samband mellan fysisk aktivitet och mentalt mående. Även det akademiska påverkas. Om barn går eller cyklar till skolan är de mer redo att lära sig när de kommer fram. Koncentrationsförmågan och minnet blir bättre. Barn som inte får röra sig fritt får också färre tillfällen till spontan lek och utvecklar i mindre grad sin självständighet. Dessutom minskar deras sociala kontakter i närområdet.
Forskningen gällande barns rörelsefrihet tar fasta på svenska förhållanden, men megatrenden är gränsöverskridande och syns även på Åland. Den forskning som Luleå tekniska universitet bedriver är viktig för planering av fritidsytor samt skol- och cykelvägar, men stöder också föräldraskapets viktiga roll i att barn rör på sig. Den betonar även, som all samlad forskning, målsättningen att alla barn ges möjlighet till en aktiv fritid. Att stärka ungas fysiska och psykiska hälsa är dessutom en central del i att bygga ett mer motståndskraftigt samhälle, där nästa generation rustas för att hantera och anpassa sig till en allt mer komplex och oförutsägbar värld.
John Holmberg
Lagtingsledamot (Lib)
