Mats Löfström har nu meddelat att han ställer upp för en ny mandatperiod i riksdagen. Han hoppas att nästa riksdagsval leder till en regering där värdegrunden är glasklar och där de rasistiska skandalerna inte återkommer. Man kan undra vad som gick snett med den nuvarande regeringen.
Det här är nämligen inte ett hypotetiskt scenario. Under den här mandatperioden har Finland haft en regering, understödd av SFP och Löfström, där rasistiska uttalanden och avslöjanden kring flera av regeringens företrädare har skapat rubriker.
Löfström konstaterar själv att regeringen haft svårt att hantera dessa skandaler. Samtidigt har han och Svenska riksdagsgruppen fortsatt att ge regeringen det parlamentariska stöd som gjort det möjligt för den att regera. Det går inte riktigt att skilja de två sakerna åt. Det går inte att ducka för det ansvaret.
Den som ingår i regeringsunderlaget bär också ett ansvar för den regering som regeringsunderlaget håller vid makten. Därför räcker det inte att inför nästa val hoppas på en regering med tydligare värdegrund. Ålänningarna har rätt att fråga vad den förhoppningen betyder i praktiken.
När riksdagen 2023 röstade om förtroendet för dåvarande näringsminister Vilhelm Junnila röstade sju ledamöter i Svenska riksdagsgruppen för misstroende. Mats Löfström röstade blankt. Budskapet i det verkar vara: det är inte ok, men stödet för regeringen är viktigare.
Löfström säger att det alltid ska råda nolltolerans mot rasism. Det måste rimligen innebära att det någonstans också finns en gräns. Var gick den gränsen under den här mandatperioden? Och framför allt: var går den efter nästa val?
Ålands riksdagsledamot har en särställning och behöver kunna samarbeta brett för att bevaka Ålands intressen. Men också en åländsk riksdagsledamot måste välja var gränsen går. Om ”nolltolerans mot rasism” ska vara mer än en formulering inför ett val behöver väljarna därför få ett tydligare besked: var går gränsen?
ERICA SCOTT (HI)
ROBERT LAAKSONEN (HI)
