För ett antal år sedan ordnade Nordens institut på Åland ett seminarium om graffiti, som konstform och ungdomskultur. Det inleddes med ett försök att definiera vad det offentliga rummet är, och auditoriet fick frågan: Vad är demokrati? De två kriterier vi enades om var, att alla får vara delaktiga samt göra sina röster hörda.
Onsdag 15 juli klockan 01.54 blir östernäsborna väckta av en explosion, som övergår i ett upprepat skallande ljud. Trots dyra öronproppar av silikon identifieras den redan bekanta ljudkällan medan den rör sig genom bebyggelsen. Som många gånger tidigare i november, februari och april återkommer samma fenomen på lördagsnatten, då förhoppningsvis åtminstone några fler arbetsföra medborgare kan ägna söndagen åt att ta igen den förlorade nattsömnen. Fenomenet noteras mest sommartid då flera fönster står öppna, så att vissa röster i det offentliga rummet invaderar även våra privata sfärer.
Att ljudförstärkare som transporteras omkring på fordon påverkar våra liv negativt har redan uppmärksammats i båda tidningarna, vars respektive ledare följt upp ärendet med mer eller mindre oklara associationer kring betydelsen av levande stadskärnor. Men turistande familjer berättar sorgset att de nog inte tänker återvända ens till Gröna uddens camping, eftersom nattstöket invid Östra hamnen (tidningen Åland 20 juli) hörs även dit. Såväl krogägare som journalister bör alltså hålla i minnet att inte alla aktörer i Mariehamns besöksnäring gynnas av ett mer animerat urbant nattliv.
I själva verket är en av den globala turistindustrins mest inkomstbringande trender just nu tysta platser långt borta från larmande människors medie-, musik- och trafikbrus (Radio Vega 21 juli). Så nej, en tyst stad är inte nödvändigtvis en död stad utan just det som tillräckligt rika kunder är beredda att betala dyrt för, vilket redan länge har varit en bärande affärsidé för Visit Finland. Har Ålands turistnäring råd att hamna på efterkälken (och måste fattiga ortsbor verkligen ta till det här töntiga argumentet för att få sova om nätterna)?
Linn Frykholm (Nyan 9 juli) menar att staden lever upp av bil- och musikburet kvällsumgänge, men formulerar sig generaliserande om den ungdomskultur som hon med äppelkäck kaxighet vill försvara. Enkla observationer på och utanför stan visar att alla möjliga åldersgrupper är delaktiga i de ljus- och bullerföroreningar, som förvisso ÄR överflödssamhällets miljöproblem. Många ungdomar ser den sortens gemenskap bara som ocool och räddhågsen konformism, och skulle nog hellre låta andra kulturella uttryck forma identiteten. Läs gärna vad filosofen Zygmunt Bauman skriver om ungdomar, utbildning och utstötning i en bok från 2013 med den träffsäkra titeln ”På konsumtionsindustrins soptipp”!
Moppebilkulturens hyllare är också bekymrande okunniga om exkludering av unga NPF-personer. Vissa funktionsvariationer hör ihop med en högkänslighet, som kan göra det olidligt smärtsamt att träffa kompisar på stan. Även för någon med bullerskadat hörselorgan är det objektivt sett inte ens möjligt att vänja sig vid höga ljudnivåer, eller välja ”Jag hör men stör mig inte”-strategin som rekommenderas av Frykholm.
”Vi behöver bli mer toleranta för ljud, helt enkelt”, sammanfattar hon myndigt. Nej det behöver vi inte alls! svarar de som inte vill få kommersialismens villkor sammanblandade med sina egna grundläggande behov (dit bland annat nattsömn hör, för övrigt). Antiauktoritärt och subversivt agerande är ingalunda förbehållet bara en viss åldersgrupp i samhället.
JONNA KEVIN, KULTURARBETARE
