Demokratiminister Ingrid Zetterman (Lib) har svarat på min tidigare insändare om Ålands demokratistrategi. Men hennes svar och strategin själv väcker en fråga som jag tycker förtjänar en betydligt djupare diskussion. Varför är förtroendet för våra politiska institutioner så lågt?
Det intressanta är att landskapsregeringen själv har identifierat problemet. Strategin konstaterar inte bara det låga förtroendet. Där framgår också att en fjärdedel av ålänningarna uppger egna eller närståendes erfarenheter av någon form av korruption – inte främst mutor utan bland annat nepotism, favorisering, diskriminering och undanhållande av information. Det är starka signaler i ett samhälle med drygt 30 000 invånare. Frågan är om vi verkligen vågar diskutera vad som ligger bakom dem.
Ålands litenhet och närheten mellan människor är en styrka. Men samma närhet kan också skapa en vänskaps- och lojalitetskultur. I ett litet samhälle är kretsen av personer som kan komma i fråga för politiska och offentliga uppdrag naturligt begränsad, och personliga, professionella och politiska relationer korsar därför ofta varandra. Efter ett val får regeringspartierna dessutom ett betydande inflytande över fördelningen av förtroendeuppdrag.
Det betyder inte att människor är ohederliga. Men ett system kan skapa problem även när människorna i det har goda avsikter. Hyggliga och engagerade människor kan hamna i positioner där de förväntas bedöma stora upphandlingar, investeringar, kravspecifikationer och rekryteringar utan att alltid ha den sakkunskap som uppdraget kräver. När något går fel uppstår därför också frågan om politiska och personliga lojaliteter kan försvåra en helt oberoende granskning. Där borde demokratidiskussionen bli intressant på riktigt.
En regering ska regera. Det är självklart. Men hur långt ska majoritetsprincipen sträcka sig genom samhällsapparaten? Ska regeringsmajoriteten också dominera förtroendeuppdrag och styrelser? När bör politisk representation stå tillbaka för sakkunskap? Hur garanteras att oppositionens invändningar faktiskt prövas? Och vad händer när revision eller annan granskning påvisar brister? Utreds orsaker och ansvar – eller blir den naturliga reaktionen att försvara det som redan gjorts?
Det är inte frågor om huruvida 51 procent ska få genomföra sin politik trots att 49 procent tycker annorlunda. Självklart ska de det. Frågan gäller någonting annat: Var går gränsen mellan majoritetens rätt att styra och demokratins krav på insyn, oberoende granskning, rättssäkerhet och sakkunskap?
Det borde därför vara en uppgift för demokratiarbetet att pröva om dagens ordning ger medborgarna tillräcklig insyn och om det finns en tillräcklig åtskillnad mellan politisk styrning, sakkunnig förvaltning och oberoende granskning.
Demokratistrategin säger att de demokratiska institutionerna ska vara öppna, transparenta och förtroendeingivande.
Men förtroende är inget en institution kan kräva av medborgarna. Det måste förtjänas
ROFFE GRANLUND
