Först en kort notis ur min historiebok, kungen klagade inför sin rådgivare, ”mitt folk är så missnöjt, vad ska jag göra?” Den kungliga rådgivarens svar, ”byt ut folket”. Från början av 1960-talet fram till 2025 har den bofasta befolkningen minskat från 1 100 till 435 personer i Brändö. Nyproduktion av fritidshus överstiger mångfalt egnahemsbyggandet. Det antyder låg ekonomisk aktivitet och möjligen en ännu lägre tilltro till den genomfalska devisen ”hela Åland ska leva”. Ja, men hur?
I Nya Åland beklagar sig avdelningschef Fredrik Pettersson i en fyrspaltig intervju av redaktör Hancock. ”Tjänstemännen får hot och kränks” hävdar Pettersson.
För min egen del kan jag bara uttala mig om vad jag själv gjort, sagt och upplevt under mitt yrkesliv i skärgården, cirka 40 år under cirka 3 000 – 4 000 resor med skärgårdsfärjor.
Först Pettersson och hans bekymmer. Avdelningschef Petterssons uppdrag inom skärgårdstrafiken är att planera och bygga en funktionellt hållbar skärgårdstrafik på ekonomiskt ansvarsfull grund. Inget annat, mig veterligen, och det är mycket nog. Personalens bekymmer kan lämpligen skötas av förvaltningens personalchef, eller hur?
I korthet. Med sin personal organiserar Pettersson en framtida trafik som sänker enhetskostnaden per transporterad enhet, reducerar antalet färjor, frigående och vajerstyrda, och slutligen, flerdubblar kapaciteten. Under de senaste 30 åren har förvaltningen kört utvecklingen i rakt motsatt riktning. Om politikernas beslut inte är i samklang med allmänt accepterade förvaltningsprinciperna, då reserverar sig Pettersson. Han informerar pressen, och därmed allmänheten, om avdelningens beredning och de politiska besluten, i strid med avdelningens beredning. Infrastrukturminister Gunells framträdande senaste vår i Brändö, då det nya systemet skulle presenteras, var en fullgången parodi på hur landskapsförvaltningens fjärmat sig från en vardag i Brändö.
Minister Gunell var ansvarig för utformningen av vindkraftsstödet för ett 15 tal år sedan. Vi som var engagerade och uppfattade att stödet skulle omfatta hela Åland och samtliga aktörer gick på en fullständig blåsning.
I slutändan drog staten tillbaka redan beviljat stöd om 59,6 miljoner euro för åländska vindkraftsföretag. Det berättar om lagtingets famösa godtrogenhet och den politiska moral som är förhärskande inom landskapsförvaltningen.
På lika lösa grunder går lagtinget in för fortsatt privatisering utan en bredare utvärdering av alternativ, vars första studium borde vara genomgripande rationaliseringar. Allt för att stärka skärgårdens livskraft och landskapets ekonomi.
Nu går formsaken, privatiseringen, före funktionalitet, ekonomi och fortsatt utveckling av fasta förbindelser och rationellt tonnage. Före man tar ytterligare beslut i privatiseringen finns ett antal skäl att utvärdera det ekonomiska utfallet från de senaste 30 årens upplägg. Har man kunnat påvisa att privatiseringen långsiktigt gagnat skärgårdsborna.
Jag hävdar, att med nuvarande upplägg och målsättningar är landskapsförvaltningens skärgårdstrafik en Samhällsfara för oss skärgårdsbor. Detta gäller i synnerhet för oss som bor på marginalöarna.
TORSTEN NORDBERG
BRÄNDÖ
