Den senaste tidens diskussion om tvångssammanslagningar av Ålands kommuner utgår från ett antagande: att färre kommuner automatiskt leder till en bättre ekonomi. Men är det verkligen så enkelt? Det finns anledning att lyfta blicken och jämföra med andra små europeiska samhällen.
Republiken San Marino har omkring 34 000 invånare – ungefär lika många som Åland – och är indelad i nio kommuner, de så kallade castelli. Trots landets litenhet ifrågasätts inte deras existens. Skillnaden är att kommunerna där har ett betydligt mindre ekonomiskt ansvar än de åländska. Staten San Marino, för vår del landskapsregeringen, bär huvuddelen av kostnaderna för de stora välfärdsuppgifterna, medan kommunerna främst ansvarar för det lokala självstyret och den nära servicen.
Det väcker en berättigad fråga. Är det verkligen antalet kommuner som är Ålands problem – eller har vi lagt ett alltför stort ekonomiskt ansvar på alltför små kommuner?
På Åland beslutar lagtinget om kommunernas lagstadgade uppgifter. Landskapsregeringen utformar finansieringssystemet. Om kostnaderna för äldreomsorg, barnomsorg, skola och social service fortsätter att öka snabbare än kommunernas inkomster, är det svårt att hävda att lösningen enbart är att rita om kommunkartan.
En sammanslagning förändrar inte kostnaderna. Den förändrar bara vem som betalar dem.
Därför borde landskapsregeringen i första hand agera som en ekonomisk stötdämpare. Genom att se över landskapsandelarna, ta ett större ansvar för de mest kostnadskrävande verksamheterna och stimulera gemensamma lösningar kan man skapa ett mer hållbart system utan att avskaffa den lokala demokratin.
Tvångssammanslagningar kan i vissa fall bli nödvändiga. Men de bör vara den sista utvägen – inte den första politiska reflexen.
Kanske har debatten på Åland ställts på fel sätt. Vi frågar hur många kommuner Åland ska ha.
Den viktigare frågan är: Hur ska ansvaret fördelas mellan kommunerna och landskapet för att både ekonomin och den kommunala självstyrelsen ska vara långsiktigt hållbara?
Om San Marino kan bevara ett starkt lokalt självstyre genom att låta staten bära de tyngsta ekonomiska åtagandena, borde också Åland våga diskutera om det är ansvarsfördelningen – snarare än kommunernas antal – som behöver reformeras. Det är den diskussionen som förtjänar att stå i centrum.
Åland har sedan självstyrelsens tillkomst byggt sin samhällsmodell på närhetsprincipen – beslut ska fattas så nära människorna som möjligt. Om man nu vill minska antalet kommuner därför att de inte längre klarar sina lagstadgade uppgifter, kan man hävda att problemet kanske inte är närhetsprincipen utan att uppgifterna har vuxit snabbare än de små kommunernas ekonomiska bärkraft.
Det blir då en helt annan fråga: Ska vi avskaffa den lokala demokratin – eller ska vi anpassa ansvarsfördelningen till dagens verklighet?
ROLF GRANLUND (ÅF)
