”Ja visst gör det ont när knoppar brister.” Karin Boyes ord har följt generationer genom förändring, sorg och hopp. De handlar om det smärtsamma ögonblick när något inom oss vill växa, när det gamla inte längre räcker och vi måste våga lämna det trygga för att bli mer av dem vi är.
Kanske är de också en bild av friheten. För frihet är inget färdigt tillstånd. Den är inte något vi en gång vunnit och sedan kan lägga åt sidan. Frihet måste få växa, vårdas och försvaras. Karin Boye visste det.
Hon levde i en tid då samkönad kärlek fortfarande var kriminaliserad i Sverige. När hon 1932 reste till Berlin sökte hon psykoanalys för att förstå och förändra sig själv. I stället mötte hon en terapeut som uppmuntrade henne att acceptera sin homosexualitet. I Berlin träffade hon också Margot Hanel, som blev hennes partner och senare levde med henne i Sverige.
Samtidigt såg Boye hur den frihet hon själv hade fått en glimt av höll på att försvinna. Nazismen växte. Böcker brändes, människor förföljdes och homosexuella skickades till koncentrationsläger. Boye beskrev Berlin som en ”döende värld”.
Det är en bild värd att bära med sig när vi talar om frihet i dag. För friheten försvinner sällan över en natt. Den kan urholkas steg för steg: när vissa människor får mindre utrymme, när misstänkliggöranden normaliseras och när vi vänjer oss vid tanken att det som drabbar andra aldrig kommer att drabba oss själva. I Boyes roman ”Kallocain” skildras ett samhälle där staten vill kontrollera inte bara människors handlingar, utan också deras innersta tankar. Det är en mörk berättelse, men mitt i den finns en längtan efter det motsatta: tillit, närhet, kärlek och frihet.
”Den mätta dagen, den är aldrig störst. Den bästa dagen är en dag av törst.”
Jag tänker att det finns något viktigt i den törsten. Att inte slå sig till ro med att säga: så här är det nu, alltså är det bra nog. Att fortsätta fråga vilka som får plats, vilka som vågar vara öppna och vilka som fortfarande behöver väga sina ord innan de berättar vem de älskar.
Det är också därför Pride behövs. Inte för att vi lever kvar i 1930-talets Berlin, utan för att historien visar att rättigheter och friheter aldrig är självklara. De har formats av människor som vågat säga ifrån, tagit plats och krävt rätten att leva sina liv öppet.
Att ta plats är nämligen inte bara en fråga om att synas. Det kan vara något mycket mer vardagligt och samtidigt mycket modigare. Att berätta vem man är. Att hålla sin partners hand på stan. Att säga ”min fru” eller ”min flickvän” utan att först fundera över hur det kommer att tas emot. Att säga ifrån när någon skämtar på någon annans bekostnad. Att våga använda sin röst när det känns enklare att vara tyst.
Och ibland handlar det om något så enkelt som att få finnas utan att behöva förklara sig.
För vem som helst kan känna igen sig i längtan efter att få vara hel. Att slippa dela upp sig själv i sådant som passar och sådant som bör döljas. Att kunna älska, leva, uttrycka sig och forma sitt liv utan att ständigt behöva förhålla sig till andras föreställningar om hur en människa borde vara.
Det är lätt att tänka att vi redan har kommit långt. Och på många sätt har vi gjort det. Men just därför behöver vi också vara uppmärksamma. När något som en gång krävde mod blir vardag kan vi börja tro att det alltid har varit självklart. Vi kan glömma människorna som kämpade för det. Och vi kan missa signalerna när utrymmet långsamt börjar krympa igen.
För frihet handlar inte bara om vilka rättigheter som står skrivna på papper. Den handlar också om vad människor faktiskt vågar göra med sina liv. Kan jag vara öppen med vem jag älskar? Kan jag känna mig trygg när jag går hem hand i hand med min partner? Kan mitt barn berätta vem hen är utan att vara rädd för att bli ifrågasatt? Kan jag uttrycka mig på mitt sätt utan att först försöka passa in i någon annans mall?
Det är frågor som säger något om hur fritt ett samhälle verkligen är. För det är kanske den finaste sidan av friheten: att min frihet inte behöver göra din mindre. Tvärtom. Ett samhälle där fler får vara hela människor blir också ett friare samhälle för oss alla.
”Nog finns det mål och mening i vår färd – men det är vägen, som är mödan värd.”
Vägen mot frihet tar aldrig slut. Ett öppet samhälle byggs inte en gång för alla. Det byggs varje dag, i våra ord, våra handlingar och våra val. I hur vi möter den som lever annorlunda än vi själva. I vilka berättelser vi låter synas. I vilka människor vi försvarar när deras rätt att vara sig själva ifrågasätts.
Kanske är det också det Boyes knoppar kan lära oss. Att det som vill växa behöver utrymme. Att förändring kan göra ont. Att det kräver mod att lämna det invanda – men att alternativet ibland är att stanna kvar i något som blivit för trångt.
Friheten är inget arv vi automatiskt får behålla. Friheten är något vi måste välja. Om och om igen.
Saga Fylkeson
redaktion@nyan.ax
TANKESPÅR
är Nya Ålands avdelning för mer fria betraktelser.
Under denna vinjett samsas essäer, analyser och dagsaktuell samtidskritik, där såväl tidningens egna skribenter som inbjudna kommentatorer ges utrymme att både fördjupa och bredda samhällsdebattens innehåll.
vill inte krångla till det i onödan, men väjer heller inte för det svåra, det kluvna eller det undrande.
Vill du själv skriva ett Tankespår?
Hör av dig till susanna.skogberg@nyan.ax
