Denna text är ett försök att förklara varför kritisk journalistik är så viktig för det åländska lokalsamhället och ställer samtidigt frågan varför journalister är så urusla på att förklara värdet av sitt arbete.
Jag utgår både från ett forskningsperspektiv och praktiska erfarenheter från min egen yrkesbana. Åländska medier är det enda forskningsområde där jag med viss säkerhet kan hävda att jag med mina tre publikationer är världsledande expert. Också den enda.
Jag inledde karriären som journalist sommaren 1982 på tidningen Åland med Ann-Gerd Steinby som chef. Hon var en av de bäst mentorer jag haft. Det var en turbulent period i åländsk mediehistoria för året innan – 1981 – hade Nya Åland grundats under ledning av Hasse Svensson. Det var dit jag egentligen ville men fick nej och ödet att hamna hos ”fienden” sved.
Grundandet av Nyan, kan vi i efterhand konstatera, är inte bara en av den åländska demokratins milstolpar, utan har också, som Janne Holmén visat, öppnat upp nya möjligheter att diskutera olika perspektiv på Ålands historia. En av mediernas viktigaste funktioner vid sidan av kritisk och oberoende journalistik är att erbjuda en arena för offentlig debatt. Åland har alltså två arenor och det är unikt i nordiska små samhällen. Det som också är unikt är konkurrensen mellan två lokaltidningar. Att Åland dessutom har egen public service bidrar till en mediemångfald andra lokalsamhällen bara kan drömma om.
Åland är ett litet samhälle och avståndet mellan journalister och makthavare kort vilket kan begränsa intresset att kritiskt granska makten, men jag tycker ändå att ambitionsnivån är högre än på de flesta orter.
Det åländska mediesystemet är mitt hjärteprojekt och jag har funnit två likasinnade öfantaster i gotlandsbördige Andreas Mattsson, som leder journalistutbildningen vid universitetet i Lund, och forskaren Signe Ivask-Mackovỷch vid universitetet i Tartu som analyserat medierna på Ösel och Dagö.
Tillsammans skrev vi inför pressfrihetens dag 3 maj en opinionsartikel som publicerades samtidigt på Ösel, Bornholm, Gotland och Åland. I artikeln noterade vi att det är mycket tal om att journalistiken är inne i en epistemisk kris – den har svårt att hävda sin auktoritet i ett informationslandskap alltmer dominerat av AI-genererad desinformation. Det blir allt svårare att skilja mellan sanning och lögn, många ger upp och bryr sig inte om att försöka. Vi konstaterade också att om det finns en kunskapskris så är den åtminstone inte ännu akut på våra Östersjööar där vi bedömer mediesystemen som relativt stabila.
Från min utsiktspunkt vid Media City Bergen i Norges näst största stad följer jag via jobbet med den norska medieindustrin som på många sätt är en internationell vägvisare med framgångsrika betalningsmodeller, tidig digitalisering, högt förtroende till medier, integrering och branschsamarbete mellan konkurrenter, kommersiella medier och public service, en stödjande mediepolitik samt en stor mängd lokaltidningar vars antal faktiskt ökar varje år. I Sverige går utvecklingen i motsatt riktning: antalet tidningstitlar har minskat dramatiskt. Samtidigt saknar 25 procent av Norges och Sveriges kommuner en egen lokal nyhetsredaktion. I samma veva kunde man förstås påpeka att femton av sexton åländska kommuner står utan redaktionell närvaro.
I Norge har nyhetsmedierna helt byggt sin affärsmodell på journalister som är nära sina läsare men ändå oberoende – och som vet vilken typ av innehåll som skapar mervärde. Norrmännen är världsbäst på att sälja digitala prenumerationer där kritisk rapportering och avslöjanden av orättvisor i samhället säljer bäst. Men situationen är något paradoxal eftersom tilliten till nyhetsmedier är hög och stabil medan förtroendet för journalister är lågt. Bara var fjärde norrman anser att journalister är neutrala och objektiva medan majoriteten efterlyser en journalistik som inte drivs av åsikter. Nyhetsundvikarnas antal ökar också kraftigt – med nio procentenheter till 39 procent på bara ett år enligt färska Reuters Institute Digital News Report 2026 – och det kan finnas en gräns för hur mycket kungliga skandaler norrmännen klarar av att smälta.
Samtidigt visar forskningen att lokala medier håller sina myndigheter ansvariga, vilket dämpar både kommunernas upplåningskostnader och chefslöner och i slutändan sparar lokala skattebetalare betydande summor. En färsk rapport från UNESCO kom fram till för varje dollar som investeras i journalistik genereras mer än 100 dollar i offentliga besparingar genom återvunna medel, förbättrade offentliga tjänster och minskad korruption. Försämrad pressfrihet leder däremot till att den samlade produktionen av varor och tjänster, BNP, sjunker. Redan nobelpristagaren Amartya Sen noterade även att det inte förekommer svält i länder med en fri press.
Det är uppenbart att journalisterna inte är särskilt bra på att sälja in budskapet att deras uppdrag är avgörande både för en framgångsrik demokrati och för marknadsekonomin.
Carl-Gustaf Lindén
redaktion@nyan.ax
Om skribenten
Getabördige Carl-Gustaf Lindén lämnade journalistiken 2011 efter trettio år i nyhetsmedier som Hufvudstadsbladet, Yle, Expressen, Veckans Affärer.
Han är sedan sex år professor i journalistik vid universitetet i Bergen efter några år som akademisk vagabond vid Helsingfors universitet, Södertörns högskola och Göteborgs universitet.
TANKESPÅR
är Nya Ålands avdelning för mer fria betraktelser.
Under denna vinjett samsas essäer, analyser och dagsaktuell samtidskritik, där såväl tidningens egna skribenter som inbjudna kommentatorer ges utrymme att både fördjupa och bredda samhällsdebattens innehåll.
vill inte krångla till det i onödan, men väjer heller inte för det svåra, det kluvna eller det undrande.
Vill du själv skriva ett Tankespår?
Hör av dig till susanna.skogberg@nyan.ax
