Hittills har vi oftast kunnat rycka på axlarna, fnysa lite irriterat och skratta bort de taffliga försöken att fuska fram litteratur genom generativ AI. Men vad händer när riktigt bra, prisvinnande litteratur anklagas för att ha promptats fram? Och vilka är det som misstänkliggörs?
Under senare år har vissa delar av bokmarknaden översköljts av AI-genererad litteratur. När egenutgivare började ösa ut e-böcker i industriell skala för några år sedan tvingades exempelvis Amazon begränsa antalet titlar som en författare kan självpublicera på plattformen till max tre per dag (The Guardian, 20.9.2023). Den absoluta majoriteten av de AI-genererade böckerna röner dock inte någon vidare uppmärksamhet i det litterära kretsloppet: den undermåliga kvaliteten gör dem helt enkelt lätta att genomskåda och svåra att ta på allvar. ”Så som jag ser på det, kan AI aldrig skapa bra litteratur. Språkmodellerna fungerar genom att bygga på och reproducera klichéer. Jag tänker att litteraturens uppgift är tvärtom, att ständigt röra sig bortom klichén”, menar exempelvis litteraturkritikern Mikaela Blomqvist (Göteborgs-Posten, 2.8.2026).
Men vad händer om (eller snarare när) AI börjar kunna just det, alltså skapa bra litteratur? Frågan har ställts på sin spets de senaste veckorna, efter att den haitiske/kanadensiske författaren Thélyson Orélien anklagats för att ha skrivit sin debutroman ”C’était ça ou mourir” med hjälp av AI. Romanen, vars översättningsrättigheter såldes till 22 länder redan innan den publicerades i augusti i år, har hunnit bli både flerfaldigt prisad och kritikerhyllad och var fram till nyligen nominerad till den franskspråkiga litteraturens mest prestigefyllda pris Prix Goncourt. Segertåget såg ut att oförtrutet rusa vidare, till dess att ett anonymt X-konto – som senare visade sig tillhöra en journalist på den högerkonservativa tidningen Le Figaro – påstod att romanen var skriven med hjälp av AI efter att ha kört texten genom ett AI-detekteringsprogram.
Samtidigt har Orélien också anklagats för plagiat i texter han skrivit när han var yngre, och det hela fick Goncourtakademin att dra tillbaka prisnomineringen för att skydda prisets anseende. I dagarna släppte Orélien själv, via sitt kanadensiska förlag, ett uttalande där han erkänner och ber om ursäkt för tidigare plagiat, men kategoriskt förnekar att hans roman är skriven med hjälp av AI. Han kallar de anklagelserna för ”förtal”, och menar att han visserligen tagit hjälp i researcharbetet men att ”inte en enda mening i boken är skapad av en maskin” (The New York Times, 13.10.2026).
Vad som stämmer är inte lätt att veta, men det är inte första gången en rosad och prisad icke-vit författare misstänkliggörs. Flera kritiker menar att AI-detekteringsverktygen inte är helt tillförlitliga, och att de framför allt ger missvisande resultat för texter skrivna av författare från tidigare kolonier eftersom stilen avviker från den språkliga mallen hos detekteringsprogrammen som är tränade på standardengelska och -franska. Efter att indiske/trinidadiske Jamir Nazir i somras först tilldelats Commonwealth Foundations novellpris för ”The Serpent in the Grove”, och sedan anklagats för att ha skrivit novellen med hjälp av AI, genomförde prisorganisationen en egen utredning som visade på författarens oskuld. Commonwelth Foundations vd Razmi Farook menade att briljant men främmande språklig stil lätt kan göra att författaren anklagas för att vara en maskin: ”En ung författare i Kingston eller Kolkata, i Kuala Lumpur eller Kigali, måste nu bevisa inte bara sin talang utan själva sin mänsklighet.” (The Guardian,1.7.2026.)
Thélyson Orélien, som efter anklagelserna utsatts för en mängd rasistiska påhopp, är inne på samma spår: ”Jag kommer från en haitisk och karibisk litterär tradition där poesi, bildspråk, repetition och rytm bär en levande röst. Man kan debattera min stil, men att behandla dess tekniker som bevis för artificiell intelligens har ingenting med litteraturkritik att göra.” Hans utsaga får också stöd av bland andra professorn i fransk litteratur Emeline Pierre vid Université de Montréal, som framhåller att just upprepningarna och metaforerna i Oréliens text – som gett utslag hos AI-detektorerna – är ”karakteristiska för sättet att skriva i Karibien” (CBS, 24.9.2026).
Men ponera att romanen faktiskt är skriven med hjälp av AI: kan den i så fall fortsättningsvis betraktas som ”bra”, som högkvalitativ litteratur? Ur ett litteratursociologiskt perspektiv existerar det inget inneboende ”litterärt värde” i texten som är fastslaget en gång för alla. Litterära värden framförhandlas och omförhandlas i stället konstant av olika aktörer på det litterära fältet. Som litteraturforskarna Daniel Helsing, Torbjörn Forslid och Anders Ohlsson konstaterar i artikeln ”Den samtida receptionen och värderingen av AI-genererad litteratur i Sverige” (Tidskrift för litteraturvetenskap, nr 1–2/2025), visar flera studier härvidlag att ”själva vetskapen (som kan vara sann eller falsk) att det finns eller inte finns en mänsklig upphovsperson” bakom ett litterärt verk många gånger är avgörande för läsarens attityd till verket. Det här blir uppenbart då man läser exempelvis författaren Andreas Lundbergs kommentar i Aftonbladet (5.10.2026), där han tycks vara tvärsäker på Oréliens skuld – bland annat kallar han Orélien för en ”durkdriven bedragare, med åratal av plagiat och datorgenererade textmassor bakom sig” – och låter övertygelsen styra sin läsning: ”Själv har jag bara haft tillfälle att läsa utdrag ur romanen, men även vid en ytlig genomgång är det beklämmande hur tafflig och uppenbart AI-genererad den är. De tidigare lovorden för den blir genanta, det är som när hänförda boomers delar klipp av helikopterbesättningar som poppar popcorn i vulkaner.” Lundberg måste besitta en imponerande skarp blick för att efter endast en ytlig läsning av korta utsnitt kategoriskt våga sig på att kasta alla hundratals professionella läsare (lektörer, redaktörer, förläggare, litteraturkritiker och -forskare, priskommittémedlemmar med flera) och tiotusentals ur den läsande allmänheten, som inte anat ugglor i mossen, under bussen på detta sätt. Snyggt vore om han också kunnat producera ett enda konkret exempel på denna AI-genererade tafflighet, men icke.
Johanna Frändén, som för sin del inte intar någon tvärsäker ståndpunkt i skuldfrågan (och som inte nöjer sig med att läsa kortare utsnitt), bedömer romanens litterära kvaliteter helt annorlunda: ”Halvvägs in i ’C’était ça ou mourir’ är jag helt fast. Språket formligen sjunger över sidorna, intrigen är ibland så tät att den knappt lämnar rum för att andas. Visst, en något överlastad metafor här och där och en väl poetisk dialog migranter emellan går att skönja. Som hos de flesta debutanter med ambitioner. Om Thélyson Orélien ’fuskat’ är det sensationellt väl utfört.” (Dagens Nyheter, 2.10.2026.)
Vartåt det bär hän med Thélyson Orélien och hans roman återstår att se. Skandalomsusade verk kan, som vi vet, ofta få en extra skjuts av (den negativa) uppmärksamheten. Det ligger helt enkelt i skandalsuccéns natur. Men utgången för ”C’était ça ou mourir” är som sagt i mångt beroende av hur läsarna uppfattar den eventuella skuldfrågan. Kanske existerar ingen skuld, annat än hos dem som ropat varg. På svenska förväntas romanen utkomma på Natur & Kultur under 2028, om inte tidigare. Richard Herold, publicistiskt ansvarig på förlaget och även ordförande i Svenska Förläggareföreningen, berättade nyligen i Förlagspodden (avsnitt 335, 5.10.2026) att hans första impuls när uppgifterna briserade var att ”vi kanske ska skynda på utgivningen, givet förstås att det inte framkommer några nya, graverande uppgifter här nu”. Åtminstone undertecknad, vars läsförståelse i franska är för svag för att kunna identifiera eventuella litterära kvaliteter – oavsett om de är mänskligt eller maskinellt genererade – kommer att kasta sig över översättningen när den väl kommer.
Hur vi framöver kommer att förhålla oss till litteratur som i större eller mindre mån är skapad med hjälp av AI återstår också att se, men att frågan inte går att undvika står klart. Kanske kan vi hoppas på större transparens hos författare och utgivare, även om sådan i nuläget ofta slår tillbaka på författarna: när 2018 års Nobelprisvinnare i litteratur Olga Tokarczuk under en konferens i maj i år avslöjade att hon använde AI som hjälp i den kreativa processen ledde det till frän kritik och het debatt (TVP, 20.5.2026).
Konstateras kan i alla fall att ryktet om författarens död, som den franske litteraturteoretikern Roland Barthes proklamerade 1968, är betydligt överdrivet. Intresset för författargestalten tycks i dag större än någonsin, men framöver kommer vi allt oftare fråga oss i vilken grad hen är människa, i vilken maskin. Att okritiskt lita till AI-detektorerna och bortse från sammanhangen kan emellertid, som vi sett, leda till att de som misstänkliggörs ofta är författare som avviker från den västerländska normen. Vi får inte vara blinda för att maskinerna med stor sannolikhet är kolonialistiskt kalibrerade. De är ju tränade på vårt kulturarv.
