Sanningen måste gå före ”det goda berättandet”
Journalistik handlar om att granska, men också att fånga läsaren genom bra berättande.
Men när sanningen offras för det goda berättandet är journalistiken ute på djupt vatten.
Den prisbelönta journalisten Matti Kuusela har fabricerat berättelser. Det skrev han själv i sina memoarer vilket fick hans tidigare arbetsgivare Aamulehti att dra tillbaka över 500 artiklar på sin hemsida.
Chefredaktören Sanna Keskinen konstaterade, givetvis helt korrekt, att läsarna måste kunna skilja på verklighet och fiktion.
Du kan aldrig ana vad som hände sen.
Kuusela själv blev förbannad och menade att läsarna minsann har förstått att hans berättelser (bland annat ett författarmöte och delar av en reseskildring från Uzbekistan) var påhittade.
Två tidigare chefredaktörer för Aamulehti försvarade chockerande nog Kuuselas arbetsmetoder med att som featurejournalist kan man hjälpa berättelsen med lite ”hitte på”.
En av dem, Jouko Jokinen, leder i dag Yles nyhets- och aktualitetsredaktion. Den andra, Matti Apunen, är styrelseordförande för Yle. Uttalandena har lett till att public service-bolagets förvaltningsråd vill ha ett klargörande gällande Yles journalistiska linje. I går, onsdag, pudlade Jouku Jokinen.
Ett annat aktuellt exempel hämtas från Sverige och TV 4:s Kalla fakta som anklagas av myndigheten Exportkreditnämnden för att ha vilselett sina tittare, något som Sveriges radios Medierna har rapporterat om.
När Kalla fakta ställer frågor om nämndens affärer med en människorättsvidrig gruva i Kongo Kinshasa får myndighetschefen bråttom därifrån. Inga fler frågor besvaras, vilket ger sken av att Kalla fakta lyckas trampa på en öm tå. Tv-bilderna bekräftar det genom att programmet avslutas med en dörr som stängs framför rullande kameror. Kvar står en ansvarsutkrävande reporter utan svar.
Problemet var bara att upplägget var framtvingat. Presschefen lade ut en egen inspelning av intervjun. Exportkreditnämnden hade avtalat om en intervju på en halvtimme. När tiden var ute hade reportern inte ställt frågorna om gruvan. När 40 minuter hade gått och presschefen vid upprepade tillfällen meddelade att tiden för intervjun är slut tar reportern fram två rapporter och utkräver ansvar för vad myndigheten visste och när. Då var chefen redan på väg.
Tittaren får i programmet uppfattningen att intervjun avbryts abrupt på grund av frågorna. Andra svenska nyhetsmedier vinklade på chefen som flydde från tuffa frågor. Men enligt Exportkreditnämnden, som intervjuades i Medierna, fanns en tydlig vilja att svara också på de frågorna.
Även om de här exemplen i grunden är olika så finns en gemensam nämnare. Nämligen att försöken att skildra verkligheten på ett så sanningsenligt sätt som möjligt har fått stå tillbaka för det ”goda berättandet”.
Det kan tyckas vara isolerade händelser, men det skadar trovärdigheten för journalistiken när gränsen för vad som är fiktion och vad som är fakta blir suddig. Om oklarheterna dessutom försvaras av i dag högt uppsatta mediechefer så spiller det över på hela skrået.
Redan i dag finns en misstro mot att journalister gör sitt bästa för att beskriva verkligheten och presentera fakta för allmänheten. Inom alla yrkeskårer begås misstag, så också inom journalistiken, och det händer med jämna mellanrum att en person som är föremål för rapporteringen inte tycker att vinklar och nyhetsvärdering är rättvisa. Men intentionen ska det inte råda något tvivel om: ”det är journalisters plikt att sträva efter en sanningsenlig informationsförmedling”, som det står i de finländska journalistreglerna.
Berättandet är en konstform. Det handlar om att fånga sin publik, och även vara medveten om att en objektiv sanning inte alltid går att berätta. Men journalistiken kan inte tumma på principen att efter bästa förmåga berätta så sanningsenligt som möjligt.
Tack för att du väljer Nya Åland!
Kära läsare, stort tack för förtroendet och för att du använder Nya Åland och nyan.ax för att hålla dig uppdaterad. Vi jobbar för dig men god journalistik kostar, så nu behöver vi din hjälp.
