DELA

EM-krönika: Fotboll – vårt svar

FOTBOLL. Ett drygt halvår har passerat – men ekot från skotten och explosionerna ljuder ännu.

Ett terrorplågat Paris ska omfamna världen i en tid när öppenheten hotas.

Sommarens fotbolls-EM blir mer än bara idrott.
Det klumpar sig i halsen när jag läser att Frankrike ska mobilisera 90 000 poliser för att garantera säkerheten under sommarens fotbolls-EM.

Den franska idén bygger på öppenhet och tolerans och det är förstås ett nederlag att ett Europamästerskap tvingas genomföras i något som kan liknas vid en militärzon. Men i ett land som terrorskakats två gånger inom loppet av ett år är det förstås en nödvändighet.

Som så många gånger förr blir ett stort idrottsmästerskap något mer och större än bara sport. Hitler hade sina propagandaspel, USA och Sovjet turades om att stormaktsbojkotta varandras OS, och Pekingolympiaden 2008 skapade lika många frågor om demokrati och mänskliga rättigheter som idrottsliga utropstecken.

Frankrike-EM blir en manifestation mot en osynlig makt den här gången. Nationer utgör inte längre hoten i en postmodern värld; våldsverkande extremister har i stället gjort sitt för att sprida skräck som i förlängningen kunde ha stoppat EM. Motmedlet måste förstås bli mer öppenhet, att fortsätta leva våra liv som vi gör i dag, att fortsätta gå på fotboll – om än med 90 000 beskyddare vid vår sida.

Mörk skugga

Terrorhotet kommer att kasta en mörk skugga över ett stekhett Frankrikemästerskap, men jag hoppas innerligt att det inte är de berättelserna som kommer att dominera nyhetsflödet den närmaste månaden.

Det finns ju så många andra.

1998, senast Frankrike stod värd för ett fotbollsmästerskap, nickade Zinedine Zidane Les Bleus till sitt första VM-guld.

”Zizou” anförde också en gyllene fransk generation till EM-titeln två år senare, men 2010-talet har mest kretsat kring interna bråk inför öppen ridå. I år har landslaget sin bästa chans att vinna ett mästerskap på sexton år; en ny generation på uppgång, fixstjärnor som Paul Pogba och smartness i ledningen genom Didier Deschamps. Kombinera det med en gynnsam lottning, och Les Bleus bör vara bland de fyra främsta när vi summerar turneringen.

Spanien och Tyskland lär utgöra två fjärdedelar av semifinaluppsättningen – och sen frestas jag att tro på ett pånyttfött England. Under Roy Hodgson har laget tvättat bort den sövande possessionfotbollen som Sven-Göran Eriksson och Fabio Capello ströp kreativiten med, och England tillåts numera vara… well, England. Rakt på, fajterhjärta – och med en gnutta individuell briljans.

Sista sommaren med Zlatan

Femtio år av smärta sen den där VM-triumfen 1966. Det blir förmodligen åtminstone 52 innan förbannelsen bryts, men ett år när Leicester City kan vinna Premier League kan Jamie Vardy ordna partyn även i Paris.

Här i norr blir det förstås intressant att se hur långt Lasse Lagerbäck kan lotsa Island. Portugal och Österrike blir svårt, men i ett EM där 16 av 24 lag når åttondel finns det förstås utrymme för hopp när Ungern är gruppens fjärde lag. Och så danzar Zlatan Ibrahimovic med all sannolikhet en sista sommar med landslaget. I Ryssland-VM 2018 kommer han att vara 36, och Sverige lär knappast ta sig dit.

Nyckelmatchen blir öppningen mot Irland. Seger där gör att slutspelsvägen ligger öppen, sen får Sverige sannolikt möta en gruppvinnare.

Men oavsett hur det kommer att sluta får vi njuta av ett EM där halva Europa bjudits in, och där drömmarna är fler än någonsin tidigare. Jag kommer att bli gråtmild när de irländska fansen stämmer upp i ”Fields of Athenry”, njuta av festerna på torgen och uppskatta hur folk träffas över nationsgränserna – möten som den här sporten är världsbäst på att skapa.

Mot terrorism och extremism blir fotboll vårt svar.

 

1 KOMMENTAR

Comments are closed.