Går stärkt – genom sorgen
FOTBOLL. Mitt under IFK Mariehamns historiska guldjakt i Veikkausligan har Anthony Dafaa drabbats av en personlig tragedi.
För Nyan berättar mittfältaren om sin faders bortgång, stödet från barndomsvännen Amos Ekhalie – och varför han inte åker till Kenya på begravningen.
– Jag tror att det skulle dränerna mig ännu mer på energi, säger 28-åringen i en öppenhjärtig intervju.
2016 har varit en känslomässig berg- och dalbana för Anthony Dafaa.
Han inledde sin andra säsong för IFK Mariehamn strålande, gjorde ett av årets allra vackraste mål borta mot Ilves och var given på det centrala mittfältet tillsammans med Gabriel Petrovic för ett Grönvitt som ångade på i ligatoppen.
Men i juni ådrog han sig en senskada i ena låret, och efter ett försök att sortera bort smärtan och ge Europa League-matchen borta mot Odd en chans tvingades kenyanen till en drygt två månader lång vila. Den 9 september var han åter i matchtruppen borta mot KuPS.
Tre dagar senare spelade han från start på det centrala mittfältet bredvid vapendragaren Petrovic i segermatchen hemma mot PS Kemi.
– Självklart var det en tung tid att gå skadad. Men jag måste ge kredit till ”Kricke” (fystränaren Kristoffer Weckström) som jobbat så hårt för mig. Jag behöll mitt tålamod och arbetade hårt för att komma tillbaka. Det är skönt att se att arbetet jag lagt ner har lönat sig, säger Anthony Dafaa.
Badar inte igen
Vi träffar honom på Nabben, ett stenkast från hans lägenhet på Askuddsvägen. Solglittret på vågorna gör att Anthony måste kisa när han blickar ut över Slemmern.
Även om septembersolen gör sitt allra bästa för att åländsk höst ska minna om afrikansk värme, och att Nabben med lite god vilja skulle kunna föreställa en paradisstrand i östra Kenya låter sig inte 28-åringen luras.
– Jag har aldrig badat på Åland sen jag kom hit. En gång testade jag i Norrköping när jag spelade för Assyriska IF. Ingen hade berättat för mig hur kallt det var i vattnet trots att det var mitt i sommaren, så jag kastade mig i och fick en chock. Det misstaget gör jag inte om, säger han och skrattar.
Han har kommit en lång väg från miljonstaden Mombasa. Via proffsspel och vunna mästerskapstitlar med SoNy Sugar och Bandari FC hamnade han i Sverige och spelade division II- och IV-fotboll för Karlskrona AIF, Assyriska IF och Azech SF innan VPS gjorde honom till finsk ligaspelare 2013.
Men den här hösten har Anthony Dafaas tankar allt oftare vandrat i väg till hans hemland.
I slutet av augusti gick hans far Zephaniah bort, 60 år gammal.
”Har varit en tung tid”
– De senaste veckorna har varit en väldigt tung tid för mig. Min pappa var min förebild och den som lärde mig att inget kommer gratis i livet. Det är från honom jag har fått min arbetsmoral, och det känns så sorgligt att inse att jag aldrig kommer att få se honom igen, säger Anthony som tar en paus för att söka efter orden.
– Samtidigt måste man acceptera att livet är så här. Och jag försöker att rikta mitt fokus mot saker jag kan påverka, andras liv kan jag inte styra. Jag får försöka göra min far lycklig genom att fortsätta med min fotboll, oavsett var han nu är. Han gav mig allt i livet, och allt jag kan göra är att minnas alla fina stunder jag fick tillsammans med honom.
IFK Mariehamn utmanar HJK i toppen av Veikkausligan och laddar inför tidernas säsongsavslutning där klubbens första mästerskap ligger i potten.
Anthony Dafaa har valt att avstå från att åka hem till Mombasa för sin faders begravning som hålls i morgon – samma dag som när IFK möter SJK på bortaplan.
– Det har varit många och långa samtal under de här veckorna med min familj, tro mig. Men jag beslöt mig för att stanna och fokusera på IFK och fotbollen. Klubben gav mig ledigt för att åka hem, men jag tror faktiskt att det skulle dränera mig ännu mer på energi än om jag stannar kvar. Fotboll är det som gör mig lycklig just nu, och jag är säker på att pappa skulle ha varit glad av att se mig fortsätta kämpa.
Det är sorgligt att tala med Anthony om hans personliga tragedi, men han fylls med värme i rösten när han berättar om det stöd han känt efter den.
– Tränarna sa åt mig att jag fick ledigt från träningarna om jag kände att jag behövde det, men jag har valt att vara med så mycket som möjligt eftersom det rensar mina tankar. Klubben har gett mig ett fantastiskt stöd genom den här tuffa tiden.
Ekhalie – bästa kompisen
Likaså bästa kompisen Amos Ekhalie, 28.
De båda IFK:arna växte upp nära varandra i Mombasa, och deras mödrar – Jacinta och Margeret – var bästa vänner och arbetade tillsammans på hamnmyndigheten.
– Amos kände min far väl och dödsbudet påverkade honom till och med mer än mig. Han kunde inte tro att det var sant. Vi har haft många samtal sen det hände, och nu måste vi fortsätta att kämpa tillsammans.
Det händer både nu och då att Anthony stannar upp och begrundar det osannolika i att han och Amos har återförenats i en europeisk proffsklubb 7 000 kilometer hemifrån.
– Amos mamma bara skrattade när han sa att jag hade skrivit på för IFK. Det är galet. När vi växte upp var vi alltid tillsammans. Jag blev till och med förvånad när det gick upp för mig att vi inte var bröder (skratt).
Trots den tunga period han genomlever för tillfället har Anthony gått stärkt genom sorgen.
Nu vill han ge tillbaka till IFK på planen genom att bärga historiens första FM-guld.
– Varje dag ser jag fram emot att få träna tillsammans med den här underbara gruppen av människor som alla strävar mot samma mål. Jag har aldrig upplevt en sådan atmosfär i ett lag tidigare, vi är mer som en familj. Det är långt kvar och vi tar en match i taget, men att få vinna ligan med det här laget vore den ultimata känslan.
