DELA
© Nya Åland

Joel blir opera light på Alandica

Joel – opera om konstnären och författaren Joel Petterson från Åland Urpremiär på Alandica, den 24 juli 2009. Medverkande: Joa Helgesson, Mikael Fagerholm, John Kinell, Anton Ljungqvist, Therese Karlsson, Lukas Fagerholm, Annika Sjölund, John Kinell, Johnny Ahlströmer, Martin Vanberg, Jenny Carlstedt, kör, orkester.
Det är stort, mycket stort: ett nytt kulturhus, en urpremiär, allt arbete som lagts ner, professionellt och frivilligt – en jättesatsning som egentligen inte borde vara möjlig på en liten ö som Åland.
Det ligger förväntan i luften, publiken är festklädd, presidenten är närvarande, liksom kompositören Nik Kotzev, librettisten Lars Huldén och regissören och dramaturgen Richard Bark.
Orkestern, under ledning av Jonas Dominique, stämmer in med ouvertyren. Det är melodisk och vacker musik med känsla av Stormskärs-Maja. Anslaget närmar sig det Jack Mattsonska tonspråket med bra melodier och tonmåleri.

Scen 1 visar upp en bruten Joel på Grelsby sinnessjukhus.
Joa Helgessons kroppsspråk är helt fenomenalt, han är verkligen sjuk och förkrossad. Hans artikulation är god: man hör varje ord han sjunger, vilket också gäller för den övriga ensemblen. Kören, som består av en samling handplockade sångare, de flesta amatörer, gör ett fantastiskt arbete under hela föreställning. Körmedlemmarna är omväxlande bysbor, skolbarn, målarelever, begravningsfölje, hönor.
Scenografin antyder med enkla medel handlingens gång från flytten till Lemland i barndomen, via skolupplevelser, Önningebykolonin, Ritskolan i Åbo, restaurang Miramar… Scenografen Maria Antman utnyttjar flitigt storduken för att projicera miljöer i fonden.
Samtliga solister sjunger och agerar väl. Therese Karlsson som Joels mor har en fantastisk energi och scennärvaro. Martin Vanbergs (Elis/David) tenor imponerar med sin klarhet och helt speciella klang. Allt är bra.

Ändå berör mig föreställningen inte. Det är ett gott hantverk alltsammans och det finns ögonblick som bär. Som scenen då kaptenskorna mutar skolfröken Helgelsen (Annika Sjölund) att flytta upp deras barn till nästa klass, och pojkarna visar sin styrka genom att häva upp sig i en krok. Joel misslyckas. Skuggan av kroken ser ut som en hängsnara.
Eller kattmostrarna med livets röda tråd. De glider in och kommenterar, ett ledmotiv som andas magi. Eller då fästmön Aino lämnar Joel för att fara till Amerika (fantastiskt kroppspråk av både Joel och Jenny Carlstedts Aino).
Starkast är scenen då ängeln David sveper in Joel i sin mantel som en frälsande och tröstande Jesus: ”det är inte lätt att vara sig själv, att inte låta sig formas till en kopia som alla andra /…/ jag har kärleken, den enda rena, icke den djuriska som bara syftar till släktets fortbestånd /…/ ”

Jag hade förväntan om ett djup som inte införlivades. Min man myntade på vägen hem uttrycket ”viihde-ooppera” (underhållningsopera) och det är kanske där problemet ligger. En udda människas liv, ett tragiskt livsöde, blir ett sött ytskrap, en bortgullad lek. Man exploaterar myten Petterson, profiterar på ett mycket speciellt livsöde.
Och jag tror faktiskt att denna känsla inte beror på texten utan helt enkelt på att musiken är mera musikal än opera, trallvänlig rokoko-Mozart, lite österländsk ornamentik, finsk melankoli med svensk lätthet, ung Sibelius, tango, schlager – och Disney. Jag trallade slutsången och brydde min hjärna med vad det påminde om, och kom fram till att det var Beauty and the Beast (Skönheten och odjuret).
Jag citerar Joel Petterson: ”Konst är livets fögyllning/ utan dikt, poesi, drömmar i färg/ ord eller toner blir livet kallt/ och grått att leva.” Konst är mera än underhållning. Det här är god underhållning. Varför inte kalla det en musikal eller musikteater?

LENA JOHANNA SVARTSTRÖM