”Lundis” om guldåret, säsongen och kontakten med media
FOTBOLL. Han ersatte en legendar, debuterade som huvudtränare och var redan under försäsongen delvis ifrågasatt.
Men när säsongen var till ända hade han, tillsammans med Kari Virtanen, lotsat IFK Mariehamn till sitt första ligaguld.
Nu väntar nya utmaningar för Peter Lundberg.
2015, efter 14 år som huvudtränare i IFK Mariehamn, steg demontränaren Pekka Lyyski åt sidan. Då hade han lyft upp laget från tvåan via ettan till ligan och avslutningsvis säkrat klubbens första nationella titel – cupguldet 2015.
Med Pekka Lyyski ur bilden sökte IFK en ersättare. Eller sökte och sökte. Han fanns ju redan där.
Efter fyra år som assisterande tränare till Pekka Lyyski var Peter ”Lundis” Lundberg ett – för klubben – naturligt val. För är det någonting som IFK eftersöker och gärna ser sig synonymt med så är det kontinuitet.
Men beslutet att ersätta en så rutinerad och med åländska mått mätt framgångsrik tränare som Pekka Lyyski med dittills relativt oprövade Peter Lundberg väckte också en del frågor. Skulle han klara av uppgiften?
Trots att han hade den betydligt mer erfarne Kari Virtanen vid sin sida var det många som redan under försäsongen 2016 tvivlade. IFK radade upp förluster i såväl ligacupen som i träningsmatcher. Man förlorade med 0–2 hemma mot division 1-klubben Ekenäs IF, man förlorade med samma siffror hemma mot Superettanlaget Varbergs BOIS, och man slutade nästsist i ligacupens grupp B – med bara fyra poäng på fem matcher.
I ligapremiären borta mot HJK, en match som IFK historiskt sett aldrig har vunnit, blev det ny förlust. Atomu Tanaka gjorde båda HJK:s mål och IFK var egentligen aldrig nära poäng.
Men hur det gick sen har knappast undgått någon. Genom sitt kollektiva försvarsspel och sitt effektiva anfallsspel skrev tränarduon Peter Lundberg och Kari Virtanen finländsk idrottshistoria genom att föra fram IFK till sitt allra första ligaguld. Nu stundar en ny säsong och i dag genomför A-laget sin första träning på det nya året. Denna gång utan Kari Virtanen, eftersom Peter Lundberg till i år har behörighet att coacha laget själv.
Nya Åland träffade Peter Lundberg för att prata om det som hänt och det som väntar.
Den 23 oktober säkrade IFK guldet genom 2–1 hemma mot Ilves. Nu när du fått lite distans till det hela, vad minns du bäst från säsongen?
– Jag minns hela resan från första till sista stund. Det är jättesvårt att välja ut specifika ögonblick men visst är Diegos (Diego Assis) avgörande 2–1-mål en sån där höjdpunkt som jag inte kommer att glömma.
– Ett annat minne är hemmamatchen mot Odd i Europa League-kvalet, då vi verkligen gav allt för att nå en kvittering och tvinga mötet till förlängning. Det var en häftig upplevelse.
När slutsignalen gick på WHA den 23 oktober och IFK blev mästare var det många – både supportrar, spelare och ledare – som inte kunde hålla tårarna borta. En del skrattade och andra grät av lycka. Men inte Peter Lundberg. Han var, utåt sett, lika lugn som vanligt.
– Ja, det blev lite av en tomhetskänsla när vi äntligen var i mål med det som vi under hela säsongen jobbat så hårt för. Det kom så plötsligt.
I sin roll som huvudtränare har Peter Lundberg om inte dagligen så åtminstone veckovis kontakt med media och något som kännetecknar honom är att han är tämligen återhållsam. Utspel á la José Mourinho (tränare i engelska Manchester United) eller för den delen Shefki Kuqi (tränare i finska FC Inter) är helt enkelt inte ”Lundis” melodi.
Är det ett medvetet val, att vara måttfull i media?
– Absolut. Allt jag gör så gör jag för att nå ett så bra resultat som möjligt. Oavsett om det gäller träningar, matcher eller kontakt med media.
– Och jag vet att ni (media) gärna skulle ha smaskigare citat där jag säger att vi ska ta guld eller dylikt men det kommer jag inte att säga. Jag vill inte sätta press på klubben, jag vill undvika onödiga spekulationer och jag vill inte ta bort fokus från det som jag anser vara allra viktigast – den dagliga verksamheten.
Läs hela artikeln i onsdagens Nya Åland.
