Krönika: Ett solitt IFK – men utan mod
FOTBOLL/HELSINGFORS. Kristian Kojola log snett när han vandrade ut från den mixade zonen.
”Same story, different name”, sa mittbacken och ringade in ett grönvitt fenomen i en enda mening.
IFK Mariehamns segerjakt i Helsingfors slutar ju nästan alltid på samma sätt: IFK gör mindre hedervärda insatser (då förlorar de med 6–0) eller mer hedervärda (då tar de poäng) – men i sin tolfte ligasäsong och på sexton försök har Mariehamn aldrig vunnit i huvudstaden.
Gårdagens ligaöppning var någonstans mitt emellan för IFK.
Hedervärd för att IFK inte satte en fot fel i det defensiva arbetet under åtminstone en timmes spel.
Mindre hedervärd för att man försökte så lite offensivt.
Det är förstås inte enkelt att spara offensiv kraft och ställa om i blixtsnabba omställningar när allt du gör är att jaga boll från ett lag som är bäst i ligan på att äga den.
Men som Jani Lyyski sa efter matchen:
– Vi har ju aldrig vunnit hittills så då kunde vi väl lika gärna testa på något nytt och verkligen inte gå och gömma oss, det är ju bara fotboll trots allt.
När IFK fick omställningslägen slarvade man med sistapassningen; såväl Aleksei Kangalkolkka som Diego Assis missade öppna spelvägar när Grönvitt fick chansen att gå framåt. Och när HJK pressade högt fick IFK aldrig något arbetsro för att bygga anfall. Svaret blev långa bollar på Kangaskolkka som fick den otacksamma uppgiften att stångas mot Ivan Tatomirović och Lum Rexhepi. Följden blev att IFK nästan aldrig fick kvar bollen på offensiv tredjedel, och laget fick fortsätta sin ändlösa jakt.
Till sist tog syret slut.
Man kan visserligen hävda att det är små marginaler som gör att HJK vinner till slut; hade Kojola stött in sin chans i den 67:e minuten hade aldrig Atumo Tanaka nickat in 1–0 i den 68:e. Och samme ”Atom” hade inte stängt matchen med sitt andra mål kvarten senare. Men det är ingen slump att HJK hittar en väg att vinna. Skickliga lag gör alltid det.
IFK:s solida defensiv gav laget chansen att vinna och lagets struktur kommer att göra dem svårslagna i år. Men för att vinna krävs större mod offensivt; och jag hade gärna sett en större vilja att utmana hos yttrar som Josef Ibrahim och Brian Span – och mindre riskminimering.
Respekten för HJK är, förståeligt nog, stor hos såväl IFK som i alla andra ligalag – men ska man besegra ett spelskickligare lag måste man våga bryta mönster och utmana. Att Jani Lyyski beskrev bollbehandlingen hos IFK:arna som att ”bollen brann i fötterna” var en talande beskrivning. Långa stunder var det som att spelarna hanterade bollen som en handgranat; bollvinst, bolltapp – ny jakt. Ska IFK få i gång en offensiv som vacklat en längre tid krävs en större desperation längst fram. Första testat kommer mot RoPS hemma på lördag.
– Det blir en helt annan match då, sa Peter Lundberg.
IFK:s nye chefstränare fick ingen historisk present av sitt lag, men det tuffa spelschemat ger honom och kollegan Kari Virtanen arbetsro. Efter fjolårstvåan RoPS väntar regerande mästarna SJK. Sedan möter IFK HJK på nytt hemma redan i den femte omgången. Yles Alf Strömberg skrockade i lördags om att Pekka Lyyski kan komma att återvända som IFK-coach om fem matcher, om inte resultaten går Grönvitts väg i inledningen. Men med tuffast tänkbara ligaöppning måste förstås Lundberg/Virtanen ges mer tid än så.
Och inte ens Pekka vann ju i Helsingfors.
Oskar Magnusson
