Det har nog inte undgått någon att det pågår ett fotbolls-VM i USA, Mexiko och Kanada. För en fotbollsentusiast har sommaren präglats av alldeles för lite sömn.
Natten till måndag skulle Mexiko möta England på Azteca-stadion. Avspark var satt till klockan 03.00 finsk tid. Innan dess spelades Norge mot Brasilien, en match som tog slut runt 01.00. Planen var enkel: hålla mig vaken i två timmar och sedan njuta av kvällens andra höjdpunkt.
Sedan sköts avsparken upp en timme på grund av oväder. Jahapp, bara att hålla sig vaken tre timmar i stället för två, tänkte jag. Hur svårt kan det vara?
Det visade sig vara väldigt svårt.
Jag somnade klockan 03.55 och vaknade av att tv:n fortfarande stod på. England hade redan hunnit vinna med 3–2.
Okej, en engångsföreteelse, tänkte jag.
Men natten till tisdag upprepade historien sig igen. Först såg jag Spanien mot Portugal, fortfarande trött efter söndagens nattugglande. Sedan skulle USA möta Belgien med avspark 03.00.
Resultatet? Jag somnade klockan 02.50.
När jag vaknade stod tv fortfarande på, men matchen var över. Belgien hade vunnit med 4–1.
Det är egentligen inte så konstigt att kroppen till slut säger ifrån. Men att kämpa för att hålla sig vaken, ändå missa matcherna och samtidigt ha sovit alldeles för lite är en bajsmacka som känns onödigt svår att tugga i sig.
Kanske är det helt enkelt jag som har lagt upp taktiken fel.
Under gruppspelet var det inga problem att hålla sig vaken. Inte heller under sextondelsfinalerna. Då såg jag match efter match, natt efter natt, utan att fundera särskilt mycket på sömnkontot. Men nu, när turneringen går in i sitt mest nervkittlande skede och varje match verkligen betyder något, har jag helt enkelt bränt ut mig.
Med facit i hand borde jag ha gjort tvärtom. Jag borde ha prioriterat sömnen under gruppspelet och sparat nattpassen till slutspelet.
Men det är lätt att vara efterklok.
