”Ska du till Finland? Deras kaffe smakar diskvatten” sa min cyniska, men välmenande, far när jag berättade att jag skulle jobba på en åländsk lokaltidning i sommar. Jag är född och uppvuxen i Sverige och har aldrig varit på Åland. För tre dagar sedan klev jag iland vid Mariehamn, navigerade mig fram på Google Maps till lägenhetsadressen, packade upp och satte igång med att komma tillrätta på den nya ön.
Jag älskar mitt kaffe. Två koppar om dagen gäller, en direkt på morgonen och en efter lunch. Det ska vara svenskt, starkt och svart som tjära. Jag tog därför åt mig när jag hörde om det finska kaffet, och började fundera på vad jag har gett mig in på i sommar. Två vänner trodde dessutom länge att jag skulle tillbringa sommaren på Öland, och undrade sedan var Åland låg. Kommer skillnaderna vara för många och för överväldigande? Känslan av att befinna sig i ett helt nytt land förstärktes ytterligare när jag, utan framgång, försökte förstå busstrafiken. Samma gäller de främmande butikerna, Alko (får man köpa starköl i matbutik?!) och euron.
Men, så olikt bör det inte vara. Som svensk vågar jag påstå att man känner en inneboende samhörighet med Finland, på senare år förstärkt av de gemensamma Natoansökningarna och KAJ:s vinst i Melodifestivalen. Dessutom pratar vi samma språk som ålänningarna, har en kärlek till naturen och helgonstatus för lakrits. Dock återstår frågan om det räcker för att kompensera de främmande olikheterna jag tampas med.
Min första dag på redaktionen började med läsning av dagens tidning och morgonmöte, följt av en rundvandring. Lunchrummet, fotograferna, nyhetschefen, redigerarna, toaletten. När vi kommer till köket infinner sig en lättnad: Sommaren blir nog bra ändå. I ett skafferi under diskbänken trängs stapel efter stapel av svenskt kaffe från Arvid Nordqvist.
