Nyligen började en av mina vänner läsa min favoritbok ”Min fantastiska väninna” av Elena Ferrante. Boken är den första delen av en serie på fyra, som följer vännerna Lila och Lenus uppväxt i Neapel. Flickorna glider isär och går ihop under flera sekel, men slutligen finns de alltid där för varandra.
Påminnelsen om boken fick mig att tänka ännu mer på de goda vänner som jag växt upp med. Åland är en trygg plats att växa upp på, men ibland kändes det som om det inte fanns något att göra. Lyckligtvis har jag alltid haft jämnåriga grannar att anförtro mig till. Gården utanför min familjs gamla lägenhet förvandlades under dagarna till ett spa, en konsert eller en expedition till Antarktis. Varje dag sprang jag och mina vänner upp och ner i lägenhetshuset för att fråga ”vill du leka?”
Jag brukade brevväxla med mina vänner, trots att vi bodde i samma hus. Det fanns något roligt i att rita figurer och sedan invänta svar. Jag är lite sentimental av mig och sparar ofta på saker som minnen. Breven ligger fortfarande kvar i en liten låda, fotografier hänger på väggen och kylskåpet pryds av magneter från diverse resor.
När jag blev äldre flyttade min familj till ett större hus. På andra sidan gatan bodde en annan kompis. Lekarna byttes till promenader och samtal, men det var skönt att alltid ha någon i närheten. Att träffa vänner genom en spontan dörrknackning kan idag tyckas omöjligt. På min studieort är det högt tempo, någon behöver göra matlåda och en annan har tentamen dagen efter. För att inte tala om privatekonomin!
Att flytta från en liten plats innebär onekligen att personer sprider på sig. Under de senaste två åren har jag besökt mina vänners studieorter, vilket skapar ett ypperligt tillfälle att bekanta sig med en ny stad och ta igen de senaste händelserna. Det har gått ett tag sen alla bodde på samma ställe, men känslan är densamma. Inför sommaren finns det en tyst överenskommelse om att träffas på Åland, oavsett om det bara handlar om att sitta runt ett bord och prata.
