SÖK
MENY
Glitter, paljetter och benhinne-inflammation
För många år sedan, då jag fortfarande var ung och oförstörd och kunde resa mig ur soffan utan att utstöta diverse ljud av ledsmärta, var jag tävlingsdansare. Ja, ni läste rätt. I nedre tonåren så flängde jag Svea rike runt och jag är rätt säker på att jag har besökt åtminstone två tredjedelar av Mellansveriges gymnastiksalar och sovit på lika många sjaviga rastplatsmotell. Det har åkts dubbeldäckarbuss och rullats ut sovsäckar och flätats hår (så många flätor…) så att jag blir efterhandsmatt, men som överambitiös tweenie var det ingen ansträngning att släpa på gympatrunkar fyllda med glittersprej och discosmink landet runt.
När vi inte var iväg på tävling så var det träning, läger och uppvisningar. Vi tävlingstränade på dansskolan fyra dagar i veckan och vardagsrumsparketten hemma blev till slut nednött av alla spontankoreografier som kom till så fort jag inte hade något annat att göra. Som aktiv dansare är det också förvånansvärt svårt att sitta på ett normalt sätt, så även om jag inte rörde på mig så stack någon lem ut, ofta ett ben, i en omänsklig vinkel – typ halv (och ofta hel) spagat eller split. Inte särskilt ergonomiskt, men ganska kul partytrick.
Jag var i ärlighetens namn en högst medioker discodansare och tävlingsbiten var aldrig riktigt min grej. Jag har aldrig gillat kläder och smink eller att visa upp mig. Dansen har alltid varit något privat, ett personligt uttryck och ingenting som jag har varit jättesugen på att dela med mig av. Men trots att discodans, i alla fall då, var en enmanssport så kändes det bra att tillhöra ett större sammanhang och jag tror det var därför det lockade mig så starkt. Många av mina kompisar som tävlade hade mammor som engagerade sig och skjutsade, var lagledare och hjälpte till med hår och smink.
Min mamma, som var ensam försörjare och jobbade heltid, var av förklarliga skäl inte det. I stället var det andras mammor som tvångsmatade mig med hemlagad pastasallad mellan tävlingsheaten och skapade nya hål i ozonlagret med ÖoB:s billigaste hårsprej för att min hästsvans inte skulle lossna. En danskompis kunde fungera som fysioterapeut och knåda ut den där benhinneinflammationen som man dragit på sig efter att ha övat splithopp utan skor en timme i sträck, och en annan kunde samtidigt fixa den där glittriga eyelinern som man aldrig riktigt själv fick till.
Allt var förstås inte helt problemfritt, utan det fanns en viss hierarki precis som i vilken grupp som helst. Men jag kände mig aldrig ensam. Dansen för mig var definitionen av det som i engelska termer kallas för ”girlhood”.
Jag slutade för mer än tjugo år sedan, men när jag på tryggt avstånd betraktar dagens tävlingsdansare kan jag konstatera att inte så mycket verkar ha förändrats – varken när det gäller själva sporten eller cirkusen kring den. Det är fortfarande fullt av glitter, paljetter och tjejer som tar hand om varandra. Och en och annan benhinneinflammation.
