”Ju mer jag växer, desto starkare blir jag”
Jag tänker ofta på den mellanmänskliga interaktionen jag ser på tunnelbanan. Jag funderar över vem personen är som sitter mitt emot mig och vad hen gör på kvällarna. Hur ser relationerna ut? Är hen ensam?
När jag är hemma är jag jag. Bara jag. Jag låtsas inte vara någon annan och jag behöver inte upprätthålla någon fasad. Men så fort jag kliver utanför lägenhetsdörren blir jag politisk. Jag lever tillsammans med en annan kvinna och bara det gör att jag avviker från det normativa och därmed blir jag politisk. Jag blir motpolen och jag är den som avviker. Åtminstone i majoritetssamhällets ögon.
De flesta av dagar är det här något jag hanterar. Jag har vuxit mig starkare och stoltare som människa genom att jag varit tvungen att göra det. Jag står upp för orättvisor och jag jobbar för jämställdhet, både som privatperson och i mitt arbete. Jag kan liksom inte låta bli. Det finns i mig och det är något som måste göras. Och ju mer jag växer desto starkare blir jag.
Men jag är ingen supermänniska. Det händer att jag inte orkar, att det enda jag vill är att slippa vara motpolen. Slippa vara avvikaren som är den som synliggör normen och synliggör det som bryter normen. Slippa vara politisk. Låt mig bara få vara den jag är, älska den jag älskar och leva som jag vill och behöver få leva mitt liv. För det är mitt liv.
Det här med att komma ut. Det finns en första gång för det. Men vi kommer inte ut bara en gång. Ibland kommer jag ut flera gånger per dag. Varför? Inte är det för att det är befriande och härligt, utan för att jag måste. Jag måste komma ut med att jag lever tillsammans med en annan kvinna därför att majoriteten av oss fortfarande utgår ifrån det som är normativt, nämligen att vi ska leva med och älska någon av det motsatta könet.
Jag hörde häromdagen att det vi inte uppfattar, de luckor med information som förblir tomma, de luckorna fyller vi själva i. Låt säga att jag vet en liten del om personen mittemot mig på tunnelbanan och att det finns vissa luckor i den informationen.
Här tänker jag att jag har en gyllene chans. En chans att inte ta något för givet, mot bakgrund av att det är så det rimligtvis torde vara för att det är så det nästan alltid är, och istället vara öppen för att saker och ting kan vara på ett helt annat sätt. För mig är ord som respekt, jämlikhet, ömsesidighet, ödmjukhet, förståelse och inkluderande viktiga.
Jag som människa som lever i samhället är beroende av mina medmänniskor för att jag ska känna mig inkluderad. Om jag ska säga något till dig som kanske läser det här, så vill jag säga – utgå aldrig ifrån normen. Anta inte per automatik att jag är någon eller något som jag kanske inte är. Var öppen och inkluderande och jag är övertygad om du kommer att få en annan människa att må så mycket bättre och känna sig så mycket mer respekterad och inkluderad. Jag vet att jag skulle känna mig det.
Emma Björkman
Texten är gjord i samarbete med Pride 2015.
