Vatten är en överlevnadsfråga
Varningssignalerna har blivit högljudda larmtjut. Ålands bästa chans att säkra den långsiktiga tillgången på dricksvatten är ett av världens mest förorenade hav.Det kostar dessutom skjortan och dröjer troligtvis tio år.
Låt det sjunka in en stund.
I omgångar har Nya Åland, i nyhetsartiklar och ledare, berört frågan om vårt gemensamma dricksvatten. När Finans- och näringsutskottet behandlade budgeten i höstas berättade Ålands vattens vd Christian Nordas att vi bara har möjlighet att ta ut cirka tio procent till ur våra vattentäkter med nu gällande miljötillstånd. Det är i sig en nyhet som borde få marken att skaka under våra fötter.
I torsdags presenterades den undersökning som Ålands vatten har beställt gällande möjligheten att hitta nya dricksvattentäkter. Slutsatsen blev som väntat, och som Nyan tidigare har skrivit om, att ingen av de åländska sjöarna duger.
–Vi blev nog alla lite chockade. För tre år sedan trodde vi alla att vi kunde ta i bruk en sjö, säger styrelseordförande för Ålands vatten Camilla Gunell (S).
Östersjön är vårt bästa hopp. Ett hav som är avrinningsområde för 85 miljoner människors utsläpp och där fisken på grund av vattenkvaliteten innehåller för höga halter av gifter. Svenska Naturskyddsföreningen beskriver gifterna så här: ”Både dioxiner och PCB kan innebära betydande risker för vår hälsa. Bland annat kan ämnena påverka utvecklingen av hjärnan, nervsystemet, immunförsvaret och möjligheten att få barn.” Vuxna rekommenderas att inte äta fisken oftare än en gång i veckan. För barn och gravida kvinnor är rekommendationen några gånger per år.
Det ska såklart sägas att vattnet renas och avsaltas innan det går ut i ledningarna. Ett sådant reningsverk beräknas kosta mellan 35 och 45 miljoner euro. Den optimistiska prognosen är att systemet kan vara igång 2030. Det kan också ta längre tid än så.
Lägg till detta den höga belastningen på Ålands befintliga vattentäkter. I somras rapporterade Nyan att kräftorna bokstavligt talat kröp upp ur Markusbölefjärden för att överleva.
Vi står alltså inför en situation där vår långsiktiga tillgång på dricksvatten kan vara löst först om tio år. Hur ska det gå fram tills dess?
Innan Gotland fick sitt avsaltningsverk och började använda Östersjövatten var det tuffa sparkrav som gällde.
Årligen återkommande långa bevattningsförbud, till och med byggnadsförbud på södra Gotland eftersom det kommunala nätverket inte klarade av fler anslutningar, var några tydliga konsekvenser av vattenbristen.
En turistföretagare som Svenska Yle pratade med 2019 berättade att hon stänger vattentoaletterna i sin restaurang på sommaren och hänvisar gästerna till utedasset. Ändå sinar brunnen. En person bosatt på Gotland beskriver hur de sparar duschvatten för att kunna använda i toaletten eller i blomlandet: ”Efter förra sommarens torka tror jag vi alla är lite rädda faktiskt”.
Ytterligare en sak som borde oroa oss är den stora, oförklarliga åtgången just nu. De tidigare prognoserna för vattenuttag som Ålands vatten har gjort, en ökning med en procent per år, har spruckit rejält. De två senaste åren har vattenförbrukningen i stället ökat med fem procent vardera och i början av det här året är den ännu högre än så. I januari 2023 är åtgången lika hög som den brukar vara i juli. Då antalet människor på Åland är som störst och då det är som varmast.
En sak som borde åtgärdas genast är en mer detaljerad uppföljning av vattenåtgången. I Mariehamn finns mätare som ger Ålands vatten hyfsat detaljerad information om vart vattnet faktiskt tar vägen. Sådana mätare finns inte på resten av Åland. Det kostar en slant, men är en väl värd investering för att få koll på läget.
Allt kretsar kring vatten. Och även om det finns en lösning på problemet en bra bit in i framtiden så måste varningslarmen ringa nu.
Vattenkvalitet och vattnets mående borde bli den största valfrågan, och samtliga ålänningar borde kräva politiska åtgärder för att lösa den här situationen.
Det förslag till vattenlag vars remisstid går ut imorgon blir det stora provet för vårt lagting. Redan nu har åsikter om förslaget börjat sippra ut. Åland kan inte allena göras ansvarig för Östersjöns vattenstatus, menar till exempel Jomalas kommunstyrelse. Förstås i sig inte en felaktig analys.
Men vi kan inte skylla på vår litenhet, eller använda det som orsak för att inte vidta tillräckliga åtgärder. Ingen annan har förorenat våra sjöar. Det har vi gjort alldeles på egen hand. Det är tydligt att något är galet i sättet vi idag hanterar de åländska gemensamma resurserna.
Vatten är en överlevnadsfråga och vi måste behandla den precis på det sättet.
