Vanskliga vindar över världen
Dagens dubbla ledarspaning dryftar vindkraftsbolagens propaganda och vad Prigozjins frånfälle månde betyda för läget efter USA-valet 2024.
Lokalproducerad energi, någon?
Man måste undra lite över vad som pågår när man ser sig om i den åländska verkligheten just nu. Vi uppvaktas – kunde man till och med säga groomas? – av vindkraftsbolagen på ett exempellöst vis; på utomhusreklam och hela annonsuppslag i dagstidningarna trumpetas ut budskapet att de planerade jättelika vindkraftsparkerna är guds gåva till mänskligheten – och framför allt till Åland. Det talas om grön omställning och koldioxidmål och utveckling och hållbarhet så att det står härliga till; man kunde lätt få uppfattningen att vårt lilla örike mycket snart kommer att leva på miljövänligaste luft allena.
Inget av det där är ju dock sant. Vad det handlar om är att två mycket stora kraftbolag vill exploatera åländsk mark och vatten för att tjäna pengar på olika former av energiframställning och -lagring.
Och det är inget fel med det, förstås. Jorden behöver ställa om, och Ilmatar, OX2 och deras gelikar går i bräschen för denna nödvändiga, brådskande process. Man önskar bara att det kunde kommuniceras på ett något mindre messianskt vis, som om Åland på något sätt automatiskt skulle lyckliggöras av vindkraftsparkerna.
För så är det ju inte. Inte ett jota av all denna obestridligen miljövänliga elektricitet kommer automatiskt oss till godo. Den ska säljas till högsta pris på elbörsen för att lyckliggöra sina ägare, vilka de sedan än är. Upplägget så långt har en doft av svunnen kolonialism; det finns en lokal naturresurs att skörda på våra blåsiga klippor och multisarna gnider sina händer och försöker grönannonsera bort all eventuell insikt om vad som pågår.
Det gäller alltså att hålla huvudet kallt och långsiktigt fundera över vad som är bäst för Åland i detta jättelika läggspel. Vi måste för det första få del av energin som produceras. Framtiden är oviss när det gäller elpriserna; häri ligger den verkliga chansen för Åland.
Småskalighet kunde också vara ett intressant alternativ; som exemplet på Brändö visar finns det en växande marknad för rekonditionerade mindre kraftverk varje kommun kunde köpa och finansiera själva. Varför inte ta lokalproducerad energi på allvar – och multisarnas annonser med en nypa salt?
Darra, Ukraina
Två samtidiga tilldragelser på skilda platser på jorden ser vid första anblick ut att inte beröra varandra. Vid närmare granskning förebådar de dock tillsammans något potentiellt skräckinjagande.
Tilldragelse nummer ett: Jevgenij Prigozjins privatjet singlar mot marken som ett murket höstlöv, markerande slutet för Wagnerlegionärerna och en ny, sista tid i Putineran. Tilldragelse nummer två: framträdandet av en ny stjärna på den nattsvarta politiska himlen i USA – Vivek Ramaswamy från Ohio.
Prigozjin först. Hans sorti ur det blå signalerar vad som troligen blir Putins sista tid vid makten. Det finns nu inte längre någon möjlighet för den ryske despoten att upprätthålla en inrikespolitisk fasad: Gudfadern är exponerad som just den mordiske maffiaboss han alltid varit. Det oblyga mordet på Prigozjin kan mycket väl fortsätta som ett lika oblygt skräckvälde utan några motkrafter i Kreml.
Bara det är illa nog; under det Kalla kriget vilade ändå makten på tre ben – Partiet, armén och KGB – i en lustigt stabil balansakt. Nu finns det bara en Tengil i Törnrosdalen och all makt är hans. Innan Putins regim avslutas av en kula eller en stroke finns det dock en risk för att hans nakna, alltmer obalanserade tsarrike får en allierad – i USA.
Det låter vansinnigt. Men i den första republikanska primärvalsdebatten natten till gårdagen var den som klarade sig bäst i det Trumplösa startuppbådet (ex-presidenten själv gömde sig i en förbandad intervju med medialakejen Tucker Carlson) just denne Vivek Ramaswamy från Ohio.
Och den 38-årige karismatiske biotechentreprenören profilerade sig framför allt som en utrikespolitisk hök. Precis som Trump förespråkar han ett omedelbart avbrytande av allt stöd till Ukraina; säkerligen är han också lika positiv till Ryssland som Trump. Risken finns att det övriga startfältet av opportunistiska skäl hakar på denna idé.
Skulle vi få Ramaswamy eller någon annan av samma sort (eller i värsta fall Trump själv) i Vita huset 2024 kan man alltså på horisonten ana en förfärande, halvgalen allians mellan Moskva och Washington.
Vad det skulle betyda för världen kan man bara spekulera i. Om man vågar.
Tack för att du väljer Nya Åland!
Kära läsare, stort tack för förtroendet och för att du använder Nya Åland och nyan.ax för att hålla dig uppdaterad. Vi jobbar för dig men god journalistik kostar, så nu behöver vi din hjälp.
