Av åländska hamnar har Mariehamn länge varit given på tronen. Det gäller inte längre. Rederiernas val gör Ålands centralort allt mer perifer för sjöfarten.
Beskedet att Tallink Silja från 1 december väljer Långnäs hamn även för sina dagturer på Åborutten, åtminstone fram till högsäsongen, välkomnas olika beroende på vem du frågar. I finländska kommentarsfält är det mestadels positivt till ny tidtabell bland kunderna, även om en del är bekymrade över bokade tåganslutningar i Åbo.
På Åland är det mer bekymrat. Långnäs är mer avlägset med åländska mått och mer än en person ser det som ytterligare ett tecken på att sjöfarten i något perspektiv dissar Åland.
Sjöfartens representanter säger ganska unisont att Åland är välförsett med angöringar. Låt vara att rätt många av dem sker i mörker när andra ligger i sängen.
Långnäs hamn framstår som Lumparlands mest lysande undantag. Deras så kallade utlandskaj är nu Ålands mest trafikerade. Bara på eftermiddagen kommer och går i vinter Baltic Princess, Finnlines båda fartyg samt nya M/S Fjärdvägen (nyinköpta Sailor döps om). Totalt blir det regelbundet nio stora avgångar per dygn, fler än Mariehamns hamn även om man räknar Tallinnfartyget Baltic Queen som daglig avgång. Dessutom sker det tämligen sammanhållet.
Över Mariehamns hamn har ett ovälkommet lugn lagt sig över sex kajer. Jämfört med före pandemin har Rosella, ett dagligt kryssningsfartyg, ett Tallinnfartyg och för tillfället två Åbofartyg (båda från Silja) försvunnit från hamnen. Det är nära en halvering i trafik. Samtidigt har stora investeringar gjorts. Och en ny är i vardande, då kryssningskajen ska byggas ut. Det är lovvärt att gasa sig ur svackor. Frågan är hur stor gropen är.
Lyssnar man runt så är det främst Mariehamns geografiska läge som är avgörande. Det är en omväg jämfört med Långnäs på vägen till och från Åbo-Nådendal, vilket betyder sämre bränsleekonomi. Antingen vill man köra så långsamt som möjligt, eller ha så få arbetstimmar ombord som möjligt. Dessutom erbjuds en snabbare resväg till fastlandet.
En viktig faktor är hamnavgifterna. Långnäs får in 100 000-150 000 euro mer med Baltic Princess vinterturlista. Mariehamns hamn tappar upp mot 300 000. Även för ett rederi som Tallink Silja är det en besparing på mer än marginalen.
Om inte Mariehamns hamn anser att man kan sänka hamnavgifterna för att bli mer konkurrenskraftig så måste Mariehamn väga upp det genom att bli mer attraktivt att gå in i. Just nu går utvecklingen i Mariehamn åt andra hållet. Så ytterst är detta en fråga för ägaren Mariehamns stad. Man står inför liknande frågor som mindre flygplatser.
Det finns förstås också en risk att Tallink Silja permanentar sitt hamnval till en åretrunt-lösning och gör samma bedömning som Finnlines, att den finländska marknaden styr och att kunderna inte efterfrågar Mariehamns hamn i tillräckligt stor grad för att försvara merkostnader.
Rederi AB Eckerö har motiverat sin satsning på Eckerö Link med att den naturliga vägen via Åland går via Berghamn och Långnäs.
Ålands centralort blir ur ett antal perspektiv allt mer perifer.







