Självskadebeteende hos brottsoffer komplicerar deras rättsskydd
”Inte ett följdriktigt beteende”: så skrev tingsrätten i en dom förra veckan om en 15-årig flickas beslut att ha frivilligt samlag med en tio år äldre man efter att han våldtagit henne. Men hur rationellt kan ett barn förväntas agera i en sådan situation, och varför förväntar man sig inget mer av männen än att de tar chansen att utnyttja barnet?
Nya Åland skrev i lördags om domen, som utmynnade i att åtalen mot mannen för våldtäkt och grovt sexuellt utnyttjande av barn förkastades.
Rätten medger att flickans berättelse blir mer trovärdig just för att hon lägger fram uppgifter till sin egen nackdel, som att hon tog förnyad kontakt med mannen efter händelsen. Men slutsatsen blir ändå att det inte var fråga om våldtäkt, att den 15-åriga flickan faktiskt ville ha sex med den 25-årige mannen i baksätet på en bil på en ödslig plats. Tingsrätten skriver också att inget våld eller hot har förekommit, utan noterar bara det faktum att mannen är äldre och till sin fysik större än flickan.
Händelsen inträffade för flera år sedan, långt innan den nya sexualbrottslagen trädde i kraft. Det återstår att se om flickan och hennes ombud väljer att överklaga. Men det är värt att på ett allmänt plan titta närmare på tingsrättens resonemang. Tillspetsat uttryckt: om flickan inte hade velat ha sex med den här mannen borde hon ha gjort motstånd utan att låta sig skrämmas av att han var fysiskt starkare. Tingsrätten anser vidare att flickan inte var tillräckligt tydlig mot mannen med att hon inte ville. Men – återigen på ett allmänt plan – det borde inte vara överraskande att ett barn försöker vara en vuxen till lags i en situation som upplevs som hotfull, även om den vuxne inte har sagt något uttryckligen hotfullt. Det är svårt att tolka domen på något annat sätt än att ansvaret för att desarmera situationen föll på flickan – ett barn – medan den vuxne mannen var fri att tolka avsaknaden av ett nej från barnet till sin egen fördel. (I rätten hävdade mannen att han inte ens befann sig på platsen, något som tingsrätten dock inte fann trovärdigt).
Självskadebeteende bland unga är ett känt och oroväckande fenomen i världen. Unga skär sig, tar droger eller skadar sig själva på annat sätt för att den fysiska smärtan upplevs lindra ångest och andra plågsamma psykiska symtom. Men självskadebeteende kan också vara sexuellt. Den svenska läkaren Cecilia Fredlund publicerade år 2019 en doktorsavhandling med titeln ”Adolescents Selling Sex and Sex as Self-Injury” vid Linköpings universitet. Hon gjorde inom ramen för avhandlingen en undersökning bland elever på tredje året i gymnasiet enligt vilken 3,2 procent av flickorna och 0,8 procent av pojkarna någon gång haft sex för att skada sig själva. ”En slutsats i avhandlingen är att unga som säljer sex och som använder sex som självskada ofta har mer traumasymtom än andra unga. De har många gånger egna erfarenheter av sexuella övergrepp eller andra svåra händelser tidigare i livet”, säger Cecilia Fredlund i en intervju i Psykologtidningen. Hon efterlyser kunskap i rättsväsendet om de psykologiska mekanismerna bakom ett sexuellt riskfyllt agerande för att kunna göra en rättssäker bedömning.
På den svenska hemsidan Tjejguiden kan man läsa om hur sexuellt självskadebeteende kan vara ett sätt att försöka bli av med känslor som man inte står ut med, men att det inte ska blandas ihop med frivillighet eller samtycke. ”Det fyller olika funktioner för olika människor men för många handlar det om att minska outhärdliga känslor som ångest eller påträngande minnen av traumatiska händelser som en varit med om. Sexuellt självskadebeteende är väldigt logiskt. Det är en överlevnadsstrategi”, skriver Tjejguiden.
Men sedan årsskiftet gäller alltså en ny, skärpt sexualbrottslagstiftning i Finland, enligt vilken sex ska baseras på uttryckligt samtycke. Om en person inte verbalt – eller genom sitt beteende eller på annat sätt – uttrycker att hen deltar frivilligt, så är det våldtäkt. Passivitet är inte längre synonymt med samtycke.
Förhoppningsvis leder den nya lagen till att färre förövare kommer undan med att tolka offrets beteende på det sätt som behagar dem själva bäst. Det är givetvis mer rimligt att kräva av vuxna män att de låter barn vara i fred, än att kräva av barn att de gör tydligt motstånd mot de vuxna männen. Parallellt behöver polis, domstolar och det allmänna rättsmedvetandet göra plats för tanken att sexuellt självskadebeteende existerar. Alltså att även om offret självt söker sig till sin förövare så behöver det inte vara fråga om frivillighet eller samtycke. Lika lite som när en ung människa skär sig i armen.
Tack för att du väljer Nya Åland!
Kära läsare, stort tack för förtroendet och för att du använder Nya Åland och nyan.ax för att hålla dig uppdaterad. Vi jobbar för dig men god journalistik kostar, så nu behöver vi din hjälp.
