Kvinnodagen handlar om rätten att vara självklar
En hyllning till kvinnan. En hyllning till mångfald och systerskap.
Kvinnor, medsystrar.
Jag vet att jag sagt det här förut någon gång, men… Ni är så riktigt bra.
Ni tror det inte själva, när ni lunkar på i vardagen och ser er i spegeln och känner att ni inte räcker till. Ni tror att den glatta teflonytan som andra visar upp är verklighet, och så känner ni er egen litenhet så starkt att ni tänjer ännu lite till. Ni läser på lite mer, oroar er lite mer, bantar lite mer, ställer upp lite mer.
Det är förståeligt. Ni har ju så mycket att bevisa, både för er själva och för samhället och alla karlarna.
Detta är min årliga 8 mars-hyllning till er, mina systrar. Det känns skönt att få säga det någon gång, att jag tycker att ni är så bra. Ni klarar så mycket. Ni är famnen era barn alltid kommer att längta tillbaka till. Ni är den trygga doften, den säkra platsen. Ni är det strävsamma slitet, de blixtrande intellekten, simultankapaciteten, den ständiga städningen, de vackra kurvorna.
Vi är ju inte alltid överens, det får man säga. Ni kan vara riktigt bitchiga och elaka. Ibland sliter ni varann i stycken inför en avvaktande publik, omedvetna om att er vrede riktas åt fel håll. Det är också ok. Jag är glad att ni är arga och vilda.
Ibland när jag går till Mariebad och simmar reflekterar jag över den kvinnliga formens mångfald. Att vi kan se ut på så många sätt. Bara en bråkdel av oss ser ut så som vi tror att vi borde, så som bara anorektiska modeller och flickor i 16-17-årsåldern ser ut. Jag gillar de märkta kropparna bättre, de som berättar en historia om en människa som varit i användning, som samlat på sig ränder och linjer.
Jag tycker att ni borde vara stolta och sluta dra i simdräkterna och gå generat framåtböjda.
Vi möts i butiken när vi går mellan hyllorna och funderar på vad familjen ska äta till middag, på träningarna, på stan. Vi pratas vid i telefon om viktiga saker, om politik och pengar.
Mammor och döttrar, systrar, kärestor, väninnor, fruar. Partners. Arbetskamrater. Postutdelare, sjuksköterskor, revisorer. Direktörer. Arbetslösa. Ni finns på så många ställen, och det blir allt färre platser dit ni inte har tillträde. Också det är jag så stolt över, för att oddsen så länge var så dåliga.
Jag får en klump i halsen när jag tänker på all förspilld kvinnokraft och kreativitet som i århundraden tvingades in i en tvångströja av fördomar och förtryck. Tänk bara vad vi hade kunnat göra tillsammans med männen, om de hade låtit oss vara med.
Kanske det är någon som tycker att jag är ensidig. Missförstå mig inte. Jag älskar många manspersoner, och tycker att det är bra att de finns. På Internationella kvinnodagen vill jag minnas och tänka på det unika, det bra och viktiga i att vara kvinna. Det handlar inte om att vara det andra, det annorlunda, det också bra.
Det handlar om att självklart duga och villkorslöst vara människa. Att både få vara effektiv och intelligent, känslosam, fysiskt cyklisk och hormonstyrd, stark, snabb, långsam, svag.
Systrar. Kvinnor. Jag bugar mig. Ni är det starkaste och vackraste som finns.
