SÖK
MENY
Det är dags att våga prata kommunreform igen.
Två av tre gallupdeltagare vill se färre kommuner på Åland. Med förståelse för att frågan är känslig och alla sår från den förra vändan fortfarande inte har läkt är det nu dags att återuppliva diskussionerna.
Ledarsidan var redan tidigare inne på att engagemanget på det kommunala fältet sviktar ställvis. Hammarlands kommun försöker nu få flera att engagera sig i kommunala angelägenheter efter att en revisionsrapport konstaterat att samma människor sitter på flera olika stolar: ”Ur demokratisynvinkel borde förtroendeuppdrag spridas vad gäller ålder, kön, bosättning samt olika befolkningsgrupper. Att lyckas bättre med det här utgör sannolikt en grundförutsättning för kommunens framtida existens”, konstaterar revisorerna.
Hammarland är förstås inte ensamt. Det ser säkerligen likadant ut i flera små kommuner. Det är ett av flera argument för att i alla fall lite större enheter kanske inte skulle vara av ondo.
Det oftast återkommande argumentet för att Åland ska behålla sin kommunstruktur är skyddet av närdemokratin, alltså att beslutsfattarna finns nära medborgarna. Men vad händer när medborgarna inte räcker till alla beslutsfattarposter? Och vad händer när pengarna inte räcker till faktisk demokrati?
Nya Åland skrev i somras om Lumparlands och Kökars ekonomiska trångmål och i måndags berättade Ålands radio att Lumparlands kommun har behövt prioritera bland fakturorna. Lumparland är skyldigt 200 000 euro till Kommunernas socialtjänst, KST, och Södra Ålands utbildningsdistrikt. Kommunen går cirka 50 000 euro back per månad. Antingen behövs ett likviditetsstöd eller ett banklån för att lösa situationen.
Men det är inte bara de kommuner som söker likviditetsstöd som lider. I flera mindre åländska kommuner räcker skattekraften och landskapsandelarna till lagstadgade verksamheter, men inte till särdeles mycket mer.
För att ha en levande lokaldemokrati behövs både engagerade människor och pengar att göra politik av.
Sedan kommer vi till de praktiska frågorna. De senaste veckorna har Nyan rapporterat om vatten- och avloppsfrågor. Kanske inte det hetaste debattämnet, men i förlängningen påverkar det näringsliv, attraktionskraft och förstås vår närmiljö. Frågor som har dryftats är industritaxa (alltså rabatter för industrin) och att Åland borde samordna vatten- och avloppsfrågor i ett bolag. En tanke var att landskapet skulle ta över. Men det säger regeringen tvärt nej till med motiveringen att VA-frågor är kommunernas ansvar. Visst, färre kommuner löser förstås inte per automatik det här problemet. Men färre särintressen lär knappast skada, och i stället för 10 olika lösningar på ett problem finns en poäng med en enda heltäckande.
Den nya kriskommunlagen kan, i teorin, leda till sammanslagningar i alla fall. Det vore bättre att presentera en helhetsplan för det åländska kommunala fältet, så att närdemokratin snarare stärks än försvagas genom framtida sammanslagningar.
Ledarsidan har förståelse för att frågan är känslig och många lär slå bakut bara av själva tanken, speciellt eftersom den förra sammanslagningsmardrömmen nyss har tagit slut. Men det är omöjligt att undvika diskussionen.
Två av tre gallupdeltagare vill se färre kommuner. Minst tycker de obundna väljarna om tanken, men till och med bland de som säger sig sympatisera med kommunstrukturförsvararna Centerpartiet är fler för en minskning än för dagens modell.
Kanske det i alla fall är värt en diskussion?
Tack för att du väljer Nya Åland!
Kära läsare, stort tack för förtroendet och för att du använder Nya Åland och nyan.ax för att hålla dig uppdaterad. Vi jobbar för dig men god journalistik kostar, så nu behöver vi din hjälp.
