Ibland blir man rörd
Tänk att det finns så omtänksamma människor!
Inte blev jag direkt rörd till tårar, men jag log litet vänligt för mig själv, det gjorde jag, när jag i torsdagens tidning läste en kommentar av Lasse Karlsson. Det var av hänsyn till Nyans läsare som man hade distribuerat Thusse Eriksson pamflett med Gamlan. Många av Nyans läsare skulle uppfatta det som stötande att få skriften utan att ha beställt den, resonerade han.
Håll med om att det var hyggligt mot våra läsare.
Till Gamlans läsare däremot kan man skicka precis vad som helst?
Det där sista var inte riktigt snällt, men så var det inte heller jag som kom på det. Det var vid lunchbordet som någon var fiffig.
För egen del funderade jag så smått på om folk tror att jag färgas i min syn på Erikssons alster – jag håller en viss distans – av det faktum att han en gång i världen gav mig sparken. Folk lär ska kunna komma ihåg sånt. Åtminstone de som sparkas. Om den som sparkade minns är mindre säkert.
I vilket fall som helst kan jag försäkra att nejdå, det färgar mig inte alls. Man kan inte gräva ner sig i det förgångna och det är faktiskt 26 år sen nu. Och han visste nog vad han gjorde, för allt vände sig till det bästa. Utan Thusses bestämda handlag hade Nyan aldrig kommit till. Så också där har han en plats i historieboken.
En annan sak som går långt tillbaka i tiden men som ständigt ploppar upp på nytt är Parkgatan. Tänk att det finns människor som nödvändigtvis vill köra bil där. Om man kommer från Östernäs och skall norrut längs östra utfarten så sparar man cirka 100 m på att köra rakt fram längs Parkgatan. Ifall den öppnas för trafik.
Om man inte skall till östra utfarten utan någon annanstans i stan så sparar man inga metrar alls. Men parken skall man in och tryna i.
Det påstås att korsningen Ålandsvägen – Skillnadsgatan är farlig, så därför måste Parkgatan öppnas. Men vad gör man där om man kommer från Östernäs och skall till östra utfarten? Jag bara undrar. Då tar man väl Torggatan?
Och ärligt talat undrar jag när det senast har inträffat en allvarlig olycka i Skillnadsgatskorsningen. Jag har ett svagt minne av en dödsolycka, men det måste ha varit för 30 år sen eller mer. Gatan har byggts om sen dess. Efter det är nog guppkonstruktionen det allvarligaste. Åtminstone har inte jag upplevt något annat där under de 9 år vi har bott i södra stan.
Jag bodde en gång vid Parkgatan. Såg hur barnen cyklade, hundar sprang fritt, ingen behövde oroa sig för bilar. Och jag lovade mig själv att med alla lagliga medel kämpa emot att den gatan på nytt öppnas för genomfart.
Opartisk är jag inte, men behöver för den skull inte vara dum.
