”Hudhunger” ett gissel även utanför kristid
Att inte få röra vid varandra är inte bara trist, utan rent hälsovådligt. Coronakrisens isolering har fått många att inse vikten av fysisk kontakt men även utan pandemi lever vi i en ganska beröringsfattig kultur.
Istället för spontana kramar, en lätt klapp på ryggen eller ens ett handslag har vi fått finna oss i att istället säga till folk att flytta sig längre bort. Det har varit verkligheten under de senaste veckorna. Det talas nu om ”hudhunger” och forskare varnar för konsekvenserna av brist på mänsklig närhet.
Primater tillbringar mellan 10 och 20 procent av sin tid med att röra vid varandra. Människor kanske inte är riktigt lika upptagna med fysisk kontakt, men det utgör en stor del av vårt sociala mönster. Genom beröringar upprätthåller vi relationer, förmedlar empati och trygghet. Fysisk beröring hjälper oss också att hålla oss både friskare och gladare. Bland annat sänker det stressnivåer och högt blodtryck, lindrar smärta och höjer immunfunktioner.
En brist på beröring kan å sin sida ha negativa effekter, såsom ökat tvångsmässigt och risktagande beteende samt nedstämdhet.
En vänlig klapp på armen kan ha komplexa effekter. Studier visar att basketbollspelare som rör varandra inför en match oftare vinner. En lärare som exempelvis sätter sin hand på en elevs axel gör det tre gånger mer sannolikt att eleven räcker upp handen under lektionens gång. Ögonkontakt tillsammans med en klapp på ryggen från en läkare har konstaterats boosta överlevnadsgraden av patienter med svåra sjukdomar. Man ska alltså inte underskatta vikten av fysisk kontakt.
Men fysisk kontakt har det inte blivit mycket av för världens invånare under den senaste tiden. Restriktioner som hindrat oss från att umgås som vanligt, och till stor del fått folk att låsa in sig i sina hem, har förståeligt också minskat på de situationer där man vanligtvis skulle kunna ladda sina beröringsbatterier. Största riskgruppen är förstås de som bor ensamma, men även de som exempelvis bor med sin partner kan ha svårt att i oroliga tider tillåta sig att njuta av en kram och dra nytta av de endorfiner som skickas ut i kroppen.
”Vi har tappat en del av vårt språk”, säger Helena Wasling, doktor i fysiologi, till Svenska Yle.
Hon konstaterar att den kortvariga, enkla och asexuella beröringen hjälper till att smörja de sociala hjulen, och får oss att känna oss bekräftade. Man undersöker nu i ett antal stora europeiska universitet hur den senaste tidens brist på fysisk gemenskap kan komma att påverka oss i längden.
Men en stor fråga är hur bra vi generellt är på positiv, vänskaplig beröring i vårt samhälle? Utanför pandemins begränsningar?
I ärlighetens namn är vi ofta väldigt enkelspåriga när det kommer till fysisk kontakt. I många kulturer, exempelvis vår, är detta mestadels begränsat till den närmaste familjen och kärlekspartners. En studie av vänner som konverserar i olika delar av världen visade till exempel att engelsmän rör varann i genomsnitt två gånger under ett samtal medan fransmän kan röra varandra upp till 110 gånger i timmen. Kompisar i Puerto Rico kommunicerar genom att vara fysiska upp till 180 gånger under ett samtal. Det är alltså stor skillnad på kulturell kontext när det kommer till vad vi uppfattar som lämplig mängd beröring.
Forskning visar att kulturer där fysisk kontakt är vanligare är mindre våldsbenägna än kulturer som är fattiga på beröring.
Moder Teresa sa en gång att det finns mer hunger för kärlek och uppskattning i världen än för bröd. Vi har antagligen också en större hunger för beröring än vi tidigare vågat erkänna.
Under coronakrisen har det förekommit tips på hur man kan hantera denna brist, som till viss del kan uppvägas av att exempelvis ge sig själv en fotmassage eller att dansa eller sjunga med andra i gemenskap online. Under en period kan även andra sinnen, som syn och hörsel kompensera för bristen på fysisk kontakt.
Men vad vi nu borde tänka på är hur vi ska återupprätta en hälsosam kultur av beröring i vårt samhälle efter krisen. Hudhunger är nämligen inte att leka med.
