SÖK
MENY
Ledare: Heja lokalaktivismen!
Gräsrotsaktivism gör skillnad. Det är tydligt i fallet med Lilla Holmens paviljong. En eloge till de engagerade och till lyhörda politikerna.
Det lönar sig att engagera sig. Det står klart efter att paviljongen på Lilla Holmen nu räddats. Men det var i grevens tid.
Byggarbetare var bokstavligen i full färd med att plocka isär den omhuldade byggnaden innan folkmullret blev så höggljutt att rivningen pausades. Den pikanta nyheten om att den vackra paviljongen skulle ersättas med en påfågelmönstrad gummiasfaltsmatta verkade vara droppen som fick bägaren att rinna över.
”Vansinnigt”. ”Idioti”. ”Solsting?”. ”Otroligt dåligt”. Så lydde några av kommentarerna i Nya Ålands Facebook-flöde när planerna om mattan offentliggjordes.
Att paviljongen skulle rivas var dock redan känt. Det aviserades på en pressträff redan i höstas.
”Paviljongen kommer nu att rivas och förhoppningen är att den ska ersättas av någon form verksamhet med lättare matservering eller kaféverksamhet. Redan till nästa sommar hoppas vi ha någon form av lösning på samma plats som paviljongen står”, sade stadsmiljöchefen Susanne Perander.
Visst mullrade det lite då också. Men ibland behövs det där lilla extra befängda för att folk ska triggas igång. En ny kafébyggnad kunde mariehamnarna tydligen smälta. Men inte en gummiasfaltsmatta.
Efter insändare, utrop på sociala medier och artiklar i lokaltidningarna kallade stadsmiljönämndens ordförande Barbro Sundback till ett extrainsatt möte och staden pausade rivningen tills dess. Detta för att reda ut ”frågetecken” kring både paviljongen och gummiasfalten.
Och frågetecken fanns det gott om. Inför mötet visade det sig att byggnaden till exempel inte var från 80-talet, som ofta hävdats, utan originalbyggnaden från 30-talet. Inte heller var paviljongen bortom all räddning renoveringsmässigt, enligt experter som tagit sig en ny titt på byggnaden.
Nu står det klart efter mötet att paviljongen ska bevaras i den mån det går. En satsning som kan göras på grund av att kommersrådet Anders Wiklöf går in som finansiär. Om Wiklöf inte skulle ha erbjudit sig att betala så kanske framtiden ännu varit oviss för den kännspaka byggnaden, vilket i sig är besynnerligt. Varför behöver Ålands största och rikaste kommun filantropisk draghjälp för att renovera en liten pagod?
Men en sak är säker, rivningen skulle inte ha pausats och ärendet inte återupptagits om det inte varit för att många ålänningar höjde rösten och engagerade sig. Gräsrotsaktivism kan göra stor skillnad. Speciellt i ett samhälle där steget är kort till beslutsfattare och förvaltning. Att skriva insändare, starta namnupprop, göra research och presentera det för allmänheten kan ta skruv. Om tillräckligt många bryr sig tillräckligt mycket kan man få till förändring. Inte alltid, men ibland.
Det här betyder inte att det alltid är oproblematiskt med högljudda nej-sägare. Gudarna ska veta att Mariehamns stadsutveckling många gånger gått i stå på grund av en ovilja att förändra eller tänka om. Där det har varit omöjligt att hitta kompromisser eller där nostalgin vunnit över framtidstänk. Men Lilla holmens paviljong är ett bra exempel på en hälsosam och inkluderande aktivism som både avslöjat viktig information och som presenterat konstruktiva alternativ och möjligheter. En eloge här till arkitekten Johanna Wickström som eftertänksamt och granskande lyft paviljongens historia och dess arkitektoniska värde, likväl Sofia Enros och Daniel Johansson som belyst användningsmöjligheterna och så förstås stadspolitikerna som var lyhörda för mullret och tog upp saken till diskussion på nytt.
Planerna för resten av Lilla holmens utveckling, framtagen av stadens arbetsgrupp, är smarta och inkluderande. Den gröna oasen ska bli mer tillgänglig, vindskyddad och aktivitetsuppmuntrande. Detta tillsammans med bevarandet av den kännspaka paviljongen, upprustad och redo för användning, kommer förhoppningsvis ge stadsholmen den uppfräschning den förtjänar.
tfn 528 455
