SÖK
MENY
Köpladorna utanför stadskärnan blir allt fler och kedjorna utmanövrerar de lokala alternativen. Vill vi ha det köp-Åland vi kommer att se om 10 år?
Åh wow! Biltema, Rusta, kanske ett Prisma? Kedjornas förlovade land är tydligen Åland. Inte undra på när de som etablerar sig här ofta blir bland de mest välsäljande filialerna. Ålänningarna gillar att handla och det har allt fler lågpriskedjor insett eftersom de letar sig till ön i allt högre utsträckning.
Så vad betyder det? Till en början åtminstone större tillgång till mer varor, utökad service och bättre priser. Se bara på vad som hände när S-market etablerade sig på Åland och de lokala aktörerna tvingades bli mer generösa med sina öppettider. En annan fördel är att ålänningarna inte behöver vallfärda till Stockholm/Norrtälje för att införskaffa varor eller använda bekantas brevlådor i Sverige eller Finland som postbulvaner för postorder. Åland är ett entreprenörsmecka, men utan konkurrens finns det risk för att en viss lättja infinner sig. Jag har hört turister och bekanta som beskrivit åländska handlare som ”motvilliga” servicemänniskor. Om det inte finns alternativ behöver man kanske inte anstränga sig det där lilla extra? Det finns förstås många undantag till den här stereotypen – med ett gott rykte kommer man långt på en liten ort.
Men dessa lokala handlare och det lokala utbudet vi gärna gnäller på är något ålänningar, i teorin i alla fall, värderar högt. Åland är ju egensinnigt och unikt. Egensinnet sträcker sig från de röda vägarna till våra affärer. Men inte så länge till med den här farten.
En konsekvens av kedjornas storetablering är att våra lokala butiker får rejält med ökad konkurrens. Mattssons, Dax och Sparhallen är några exempel på lokala butiker med för Åland unikt utbud och åländskt ägande. De kommer alla märka av intåget av Biltema, Rusta och eventuellt Prisma.
Åland börjar allt mer se ut som andra mindre orter i Sverige och Finland, där det i utkanten av tätorten finns ett industriområde med allt du kan behöva på en hektar eller två, så kallade ”köplador”. Stadskärnan är på livsuppehållande behandling med diverse popup-butiker, hantverk och rustika lokala cafeer (som av någon outgrundlig anledning inte har öppet på söndagar).
Är det här utvecklingen vi vill ha vårt prisgnäll till trots? Jag tror faktiskt inte det – inte egentligen.
Visst kan antalet arbetsplatser upprätthållas med övergången till storbutikerna, men pengarna vandrar allt längre upp i näringskedjan och bort från Åland. Kanske det lockar fler att flytta till Åland om rätten till billig storkonsumtion är tryggad. Samtidigt försvinner det mer unika, det särpräglade och det bekanta. Allt blir mer likformigt. Snart ser man i stadsbilden (eller snarare den mer levande tätortsutkanten) ingen skillnad på Mariehamn och valfri annan liten svensk stad. Det är priset vi betalar i längden.
Och på tal om priser. Behöver vi verkligen pressade priser och ett oändligt utbud av adventsljusstakar? Behöver vi kunna jämföra pris och utbud av badrumsmattor på sju olika ställen? Hur lågt kan vi få priset på potatis och pasta?
Vi kan inte stoppa utvecklingen, men varför måste utvecklingen se ut på ett visst sätt? Varför är det likformighet, lågpris och storkonsumtion som är vägen framåt? Varför inte ett ökat fokus på småskalighet, lokala synergier och entreprenörsanda?
Många konsumenter är glada nu. Men frågan är om vi som egensinniga entreprenörsålänningar är nöjda om 10 år.
Tack för att du väljer Nya Åland!
Kära läsare, stort tack för förtroendet och för att du använder Nya Åland och nyan.ax för att hålla dig uppdaterad. Vi jobbar för dig men god journalistik kostar, så nu behöver vi din hjälp.
