Dagens dubbla ledarspaningar vill problematisera det allmännas syn på arkeologiskt värdefulla lämningar på privat mark samt tar ett par försiktiga steg ut på det finska discodansgolvet.
En hund begraven
Det finns något obehagligt i botten av det rättsfall som Nya Åland skrev om i måndags, där två åländska bönder hotas av ett skadestånd på 45 000 euro samt fem månaders fängelse för att de skadat en fornlämning.
Det finns nog ingen åländsk lantbrukare som inte växt upp med varningen klingande i öronen: om du råkar gräva upp något märkligt på din åker, gräv genast ner det igen. Det är samtidigt förståeligt och tråkigt. Förståeligt på det mänskliga planet, eftersom ingen vill åka på ett saftigt skadestånd för att ha vänt på fel stenar. Tråkigt eftersom vi riskerar att gå miste om en del av vår egen berättelse när viktiga arkeologiska fynd kanske undangöms.
Det är svårt att veta vad som riktigt hänt i det förevarande fallet, som vi därför lämnar därhän (även om man måste undra hur det ska gå att bevisa uppsåt i dylika fall?). Men principiellt är det alltid lite stötande när myndighetsutövning sker med så tung hand. Är det rimligt att man ska bli skyldig landskapsregeringen 45 000 för att man planterat träd på sin egen tomt? Går det verkligen inte att sköta hanteringen av dessa fornfynd på bättre sätt?
Rent generellt: om det allmänna anser dessa fornlämningar vara så oerhört värdefulla, varför inte inventera och dokumentera dem och sedan låta markägaren förfara som hen vill med sin tomt? Eller ersätta vederbörande för den inskränkning som det kontinuerligt innebär att inte kunna förfara som man vill med sin egen mark?
Naturligtvis ska lagen följas och visst måste vårt gemensamma arv skyddas. Men att en myndighet märker ut fornminnen på en abstrakt karta och sedan kräver skyhöga skadestånd när någon grävt fel i skogen känns stötande. Det handlar trots allt om två motstående rättsintressen som bägge bör respekteras.
Inte ska vi väl alla tvingas vara obetalda antikvarier på våra egna bakgårdar?
Discodans i otakt
Nya Ålands ledarsida bryr sig lika mycket om den åländska särarten och vår självstyrelse som någon annan på denna holme. Men tar man del av det senaste rabaldret på Facebook kring det i Ålands radio återutsända svenska radioprogrammet ”Disco på finska” måste man faktiskt ta sig för pannan och sätta sig ner – samtidigt.
För löjligare än så här kan det näppeligen bli. Josefin Sonck, komiker uppvuxen på Åland, programleder i Sveriges Radio en kärleksfull satirisk hyllning till finsk disco (som ju, handen på hjärtat, kan vara det mest komiska fenomenet på planeten Jorden) och vad händer när programmet, som ett led i det nordiska tv- och radiosamarbetet Nordvision, sänds på Åland? Raseri! Storm!
… i ett utomordentligt litet vattenglas.
”Befängt”, anser Anders Eriksson, före detta partiledare för Ålands framtid. ”Detta är ingen liten eller lustig fråga utan kommer i längden att avgöra vår framtid”, instämmer nuvarande ordförande Peggy Eriksson. ”Provokativt”, menar förra lantrådet Veronica Thörnroos (PÅ). ”Detta bör tas upp på politisk nivå”, kräver den Ålands framtid närstående Lasse Karlsson. ”Vi har fått ett språkskydd som vi alla ska värna om”, påminner i en insändare Gun-Mari Lindholm, tidigare lagtingsledamot, minister och partiledare för Moderat samling Åland.
Men snälla rara.
Den åländska självstyrelsens ställning är mer hotad än på länge, i allvarliga frågor. Vissa ministeriers tjänstemän är komplett okunniga och kör över oss, viktiga reformer ignorerar vår särställning, stödsystem hotar att lämna oss bakefter. Och åländska politiker som borde veta bättre hetsar upp sig över ett komiskt program – på svenska – om finsk disco?
Vilken reell fara hotar under ytan, föreställer de sig? Att en timmes ”Disco på finska” i veckan ska få oss alla att odla polisonger, bära kniv och dansa styrdanstango iförda blåvita träningsoveraller?
Med så humorbefriade vänner behöver inte självstyrelsekampen några fiender.
Tack för att du väljer Nya Åland!
Kära läsare, stort tack för förtroendet och för att du använder Nya Åland och nyan.ax för att hålla dig uppdaterad. Vi jobbar för dig men god journalistik kostar, så nu behöver vi din hjälp.