En svart häst som förvaltningschef?
Person framom profil?
Den frågan väcks när landskapsregeringen nyligen tillsatt Åland viktigaste tjänst.
Det var en lång och gedigen process som föregick utarbetandet av annonsen för ny förvaltningschef. Enligt personalchefen Pia Hollsten-Friman var profilen brett förankrad både bland politikerna och förvaltningen. Den eniga bedömningen var att ledarskapet var det viktiga. Kompetens inom självstyret var viktig, men av sekundär natur.
Ändå föll det slutliga valet på John Eriksson, just på grund av dennes juridiska kunnande i självstyrelsefrågor. Att han inte var den bästa profilmatchningen och hade klart sämre referenser än rekryteringsgruppens rekommendation väcker frågor.
Deadlinen för ansökningar till det som kallas ”Ålands viktigaste tjänst” gick ut den 8 november. Totalt åtta sökte, varav en drog tillbaka sin ansökan. Profilen för tjänsten togs fram av en anlitad konsult, regeringens medlemmar, ledningsgruppens medlemmar och representanter från samtliga politiska partier i lagtinget.
Tre intervjurundor hölls med utvalda kandidater. Först intervjuades Christian Dreyer, John Eriksson, Arne Selander och Anne Andersson. Efter detta stod Selander och Andersson ut som de mest lämpade.
I det andra intervjutillfället i december kom lantrådet Veronica Thörnroos (C) med in i processen. Alla fyra intervjuades då på nytt och i rekryteringsgruppens promemoria som är daterad den 8 januari föreslås att Andersson ska väljas. Motiveringen är att hon är mest lämpad utgående från kunnande, erfarenheter och egenskaper.
Men dagen efter tar landskapsregeringen över ärendet och fokus skiftar. Nu är det självstyrelse-kunskap som värdesätts och en tredje intervjurunda hålls med Andersson och Selander. Det intressanta är att man även plockar tillbaka John Eriksson, som inte i rekommenderats efter någon av de tidigare rundorna.
Man tog referenser på samtliga där Andersson även här stod ut som mest lovande. John Eriksson konstateras vara intellektuellt spänstig men det påpekas att han är ung och ”ibland är lite för ivrig och inte har så stor förståelse för att det finns olika personligheter och arbetsuppgifter”. Även en lekman kan konstatera att det kanske inte är de bästa förutsättningarna för att axla Ålands viktigaste chefsroll. Men det blev ändå Eriksson som regeringens val föll på.
”Vi kunde säkert levat med alla tre, men man måste välja en”, konstaterade Harry Jansson (C) efter utnämningen.
Om det var så pass lika, varför då inte gå på den minst sagt välarbetade profilen som tagits fram för tjänsten? Den som hade förankring både bland politiker och tjänstemän?
Nu verkar det onekligen som att man valde person framom profil.
Det intressanta är att man förra våren dryftade möjligheterna att kunna just handplocka den kommande chefen. Harry Jansson tyckte då att idén med svarta hästar känns föråldrad. Det är fel mot de som sökt jobbet om de blir ”omsprungna” på slutrakan, konstaterade han.
Att John Eriksson blev aktuell på riktigt först när den nya regeringen tog över kan ju av vissa tolkas som att han sprang om de övriga kandidaterna på slutrakan.
Regeringens beslut var enhälligt, men det bör inte stickas under stol att chefen är lantrådets högra arm och hennes åsikt därför kan ha en viss tyngd i frågan, något Thörnroos själv slår ifrån sig.
”Jag hade inte starkare åsikter än någon annan”, säger hon.
Så vem hade egentligen den starkaste åsikten? Hur kommer det sig att regeringen valde att svänga på skutan och premiera sakkunskap om självstyrelsen, något som kan förskansas genom utbildning, framom ledarskap, som är avhängigt på både erfarenhet och personlighet? Med tanke på att landskapet står inför stora förvaltningsmässiga utmaningar och reformer så är det en stark ledare som behövs, inte en självstyrelse-expert.
I våras slog man ner tanken på att handplocka en svart häst till tjänsten och rekryteringen var inte tänkt att vara politisk. Nu ser det ut som att det blev precis tvärtemot.
Heidi Hendersson
