Elakhetens essens
Begreppet snällhet är på modet igen. Borde vi också diskutera begreppets motsats – elakheten?
Snällheten är åter inne, efter en lång frånvaro från rampljuset.
Det var sextiotalisterna som bröt med sina föräldrar och äldre hippiesyskon genom att börja fnysa åt begreppet: på sjuttio- och åttiotalen brukade man snäsa, på tal om snällhet: ”Snäll? KOR är snälla.” Andemeningen var att snällhet är för mesar.
Det går att föreställa sig att den dåvarande tidsandan lämpade sig för ett dylikt snällhetsförakt: vi talar ändå om den era som framfödde ”yuppisen”. Men möjligen kändes det också fräscht att dissa snällheten 1980 av den enkla anledningen, att fler faktiskt var snälla då. Det var mer revolutionärt att vara stygg för 30–40 år sedan.
Men nu skriver vi 2020 och Robinson-Micke väcker sensation genom att vara hygglig. ”Som dokusåpadeltagare är han perfekt, inte minst för att han inte alls tillhör den gamla kallsinnigt kalkylerande, skrupelfria och lagom enfaldiga skolan”, skrev Maria Brander i Expressen häpet.
Många av oss är tydligen inte så snälla längre. Men vad är vi då?
Slår man upp ”elakhet” i synonymboken vimlar det av samtidsmarkörer. ”Sadism, hårdhet, sarkasm, gemenhet, illvilja” … Man väntar sig nästan att uppräkningen ska avslutas med meningen ”Se vidare under ’Facebook’”.
Något i samhället har under lång tid gödslat och kultiverat elakheten – snällhetens motpol – i oss. Det borde därför vara på tiden att vi börjar använda ordet lite oftare.
För medan ”snäll” är ett vardagligt omdöme om allt från bekanta till husdjur är det märkligt sällan vi lika sakligt beskriver någon som ”elak”. Ändå kan det hävdas att elakheten faktiskt är en objektiv egenskap, som dessutom under lång tid har premierats. Vi behöver därför införliva ordet i vår vokabulär.
För så länge vi inte kallar elakheten för dess rätta namn blir dess skugga besynnerligt diffus. Spaltmeter går till exempel åt till analysera Donald Trumps retorik och strategier, svagheter och styrkor, utan att det mest grundläggande draget hos honom naglas fast. För inte ens hans allra mest devota anhängare kan väl förneka att karln ändå framstår som ganska elak?
Hur ska man då definiera elakhetens essens, annat än som snällhetens motsats? En snabb googling ger en bra definition: ”Egenskapen hos den som avsiktligen utsätter andra för vad denne själv anser som negativt.” Det rör sig helt enkelt om en snillrik invertering av Den Gyllene Regeln och bär tydliga spår av den humanistiske filosofen Erich Fromm.
Fromm talade varnande om den ”Elaka narcissismen”, som han ansåg utmärkte ”personer som känner sig överlägsna, som har en brist på empati, och som är besatta av att alltid få full uppmärksamhet”, för att citera onlinetidningen ”Utforska sinnet”. Men till skillnad från den vanliga narcissisten, som på grund av sitt låga självförtroende behöver ständig bekräftelse, är den elake narcissisten mer, tja, elakartad.
De som har denna personlighetstyp har antagit en överlägsen roll som de inte tvivlar på en sekund. Deras psykologiska beskaffenhet gör dem också benägna till paranoia och åtföljande konspirationstänkande.
Det är svårt att inte tänka på internettrollet här. Det är svårt att veta om de är barn eller föräldrar till nutidens rutinmässiga brist på barmhärtighet, men det är ett faktum att våra sociala medier är styrda av algoritmer som styr mot ”engagemang” och premierar skrikmatcher på nätet. Därav nätmobbarna, de hånfulla insändarskribenterna och de hatiska kommentatorerna.
Ett sätt att bemöta dem är att åtminstone nämna deras förhållningssätt vid sitt rätta namn: elakhet. Och hoppas på att vår Robinson-Micke är början på en nysnäll motståndsrörelse.
