Det går att göra mera än vad lagen kräver
I flera omgångar har personal på daghem vittnat om en ökande arbetsbörda. Men den nya barnomsorgslagens minimikrav för hur många pedagoger som ska finnas i barngrupperna är inte det enda som avgör, barnens och personalens behov borde styra.
Personal som känner sig nödgad att jobba trots att man är sjuk, stor omsättning på vikarier, ett administrativt arbete som sällan hinns med och personal som behöver gå ner i arbetstid för att hinna återhämta sig och orka med fritid. Låter det som en miljö som bäst tar hand om samhällets minsta och mest sårbara?
Det ska för tydlighetens skull sägas att ovanstående beskrivning inte alls har att göra med personalens förmåga. Bara förutsättningarna de får. Det fanns farhågor att den nya barnomsorgslagen som trädde i kraft i början av fjolåret skulle öka belastningen på daghemmen. Något som infördes i och med den nya lagen – slopandet av den subjektiva rätten till dagvård – innebär att föräldrar som är hemma med barn har rätt att ha storasyskonen på dagis heltid, istället för på deltid som det var förr. Målsättningen med individanpassad verksamhet ställer också höga krav. Det behövs pedagoger som känner barnen på avdelningen och som har tid att ge dem program i nivå med deras förmåga.
Men ökad sjukfrånvaro i personalen kombinerat med flera barn som går längre dagar och är i större behov av uppmärksamhet har skapat en utmanande situation på många daghem.
I Jomala lämnade föreståndare för Jomala kommuns samtliga daghem i höstas en skrivelse till kommunstyrelsen där de önskade resurser för att stärka grundbemanningen och kanske inrätta en vikariepool. En pedagog per fyra barn på småbarnsavdelningar, och en per sju barn på avdelningar för lite större barn. Det är grundnivån i dag.
Det är såklart inte bara i Jomala som personalen märker av den ökade belastningen. Säkerligen finns daghemspersonal över hela Åland som tampas med liknande problem. Lemland gjorde i höstas en utvärdering av personaldimensioneringen inom barnomsorgen, med liknande slutsatser. Även där känner sig personalen otillräcklig och har en hög arbetsbelastning. Det har lett till missnöje bland personalen och människor till och med har sagt upp sig. Det är även svårt att rekrytera personal och att få tag i vikarier.
Förslaget från Jomalas kommunstyrelse är att dimensioneringen bör utredas. Givetvis en helt korrekt slutsats, utgående från föreståndarnas varningar. De som ska utreda gör gott i att snegla åt Lemlands håll.
För Lemlands kommunledning har en nykter syn på läget, och även på lösningen. Följande citat kommer ur kommunens beredning:
”Lagen framställer dock i första hand att personaldimensioneringen ska vara tillräcklig med hänsyn till barnens antal, ålder, vårdtid, säkerhet, behov av särskilt stöd och planerad aktivitet. Det senare kan formuleras som kvalitetskrav för personaldimensioneringen.”
Beredningen fortsätter: ”Lemlands kommun har aktivt gått in för att skapa förutsättningar för barnfamiljer att bosätta sig i kommunen och kommunen har därför också en ung befolkningsstruktur med befolkningstillväxt främst tack vare att det föds många nya lemlänningar. Lemland har därmed ett särskilt stort ansvar för att kommunens barnomsorg håller en hög kvalitet som motsvarar förväntningarna.”
Och vad mer behöver egentligen sägas? Personalstyrkan bör dimensioneras efter behoven. Vill man ha en kommun som lockar inflyttade så ska man se till att kvaliteten på servicen motsvarar invånarnas förväntningar.
Förresten, en sak till behöver sägas. Nämligen fördelarna som daghemsföreståndarna i Jomala ser med att öka personaltätheten. Personalen orkar bättre, de klarar sig utan vikarie en dag eller två – vilket också leder till lägre vikariekostnader. Barnen känner sig tryggare när de för möta bekanta människor varje dag. Ytterligare ett plus är att kommunen förblir en attraktiv arbetsgivare i ett läge där det är svårt att få tag i personal.
Enkelt är det så klart inte. Det kostar mer, i alla fall på kort sikt. Och det är svårt att få tag i personal till nya tjänster.
Men en barnomsorg där personalen vänder ut och in på sig själva för att hinna med är varken hållbar eller önskvärd. En barnomsorg med tillräckliga resurser är värd att betala för. Till och med att höja skatten för (någonting ingen åländsk kommun har gjort i år). Det gäller inte bara Jomala. Många kommuner kan lära sig av Lemlands exempel.
Undertecknad bor i Jomala och har ett barn som går halvtid på dagis
