SÖK
MENY
Den envise medelmåttan Biden
”Bara Gud Fader själv kan få mig att inte ställa upp i valet i höst.” USA:s president satte hårt mot hårt i lördagsnattens intervju med George Stephanopoulos på tv-kanalen ABC. Är detta nu Demokraternas enda hopp – gudomlig intervention?
Han är en annorlunda politiker på mer än ett sätt, Joseph Robinette Biden Jr. från Scranton, Pennsylvania. För trots sina 52 år i maktens korridorer – senator 1972 till 2008 och sedan vicepresident och president – har han på ett kuriöst sätt aldrig riktigt utmärkt sig för något annat än medelmåttighet.
Han var en lågpresterande student, en försiktig för att inte säga feg lagstiftare och en tämligen usel presidentkandidat; 1988 fick han lämna primärvalen efter att ha beslagits med att plagiera ett valtal av den brittiske labourledaren Neil Kinnock och 2008 fick han rundligt på nöten av Barack Obama.
Nej, det som har tilltalat hans väljare har snarare varit hans hederliga brist på briljans. Han har aldrig varit en fancy advokat som Bill Clinton eller Obama eller en visionär som Al Gore. Han har varit ”Everyday Joe” från det amerikanska rostbältet och i sina bästa stunder har han kunnat nå och beröra arbetar- och medelklassen just i kraft av denna vardagscred. Det var den som gjorde att han kunde besegra de förbittrade förlorarnas talesman Trump 2020; mycket kunde man beskylla Biden för, men någon medlem av eliten har han aldrig varit.
Det enda som definierat honom, annat än den sympatiska medelmåttigheten, är att han aldrig gett sig, trots de ständiga motgångarna. Han är envis som bara en katolsk irländare kan vara, och som han under motorhuven fortfarande är.
Är det den egenskapen som nu ska störta USA och världen i olycka?
För den katastrofala valdebatten med Trump den 27 juni visade obarmhärtigt hur Biden åldrats; han sluddrade, svarade förvirrat och stirrade tomt framför sig med öppen mun medan Trump talade. Efteråt läckte vittnesmål ut om att presidentens mentala hälsa och arbetsförmåga försämrats avsevärt det senaste året; New York Times veterankolumnist Maureen Dowd beskyllde Bidenlägret för att ha mörkat detta och opinionsundersökningar visar att majoriteten av de demokratiska väljarna anser att han är för gammal och bör dra sig tillbaka.
Men vad göra? Medan det Demokratiska partiet våndas över vägen framåt är sanningen den att bara Biden kan peta Biden från kandidaturen; primärvalen är över, presidenten är utsedd till ny kandidat och ska detta demokratiska beslut omprövas måste han själv ”släppa fria” de delegater han samlat ihop i partiets valprocess. Och det är usla odds på det, om man som sagt lyssnar på Biden själv.
Kommer det politiska etablissemanget att kunna enas om att ändå, mer eller mindre, tvinga honom att dra sig ur? Juryn är fortfarande ute på den punkten. Guvernörerna – de politiska örnarna – har sagt nej, ungtupparna i representanthuset – som omväljs vartannat år och har bråttom – börjar luta åt ett ja medan senatorerna – av hävd försiktiga generaler – diskuterar saken i detta nu. Frågan kan få sitt svar redan i veckan.
Men bakom kulisserna tornar ett annat, kanske ännu större, problem upp sig. För även om Biden tvingades att dra sig tillbaka, vem skulle ersätta honom?
Joe Bidens största bedrift har varit att han kunnat ena sitt parti. Återigen är det hans relaterbara alldaglighet som spelat honom i händerna; efter att han utsett Kamala Harris (svart – check, kvinna – check) till vicepresident kunde alla de splittrade delarna ställa sig bakom honom 2020. Skulle partiet piska honom att dra sig ur skulle dels ilskan från hans anhängare bli till ett blödande sår, men dels skulle också scenen gapa tom: det finns ingen annan som kan ena fraktionerna.
Kamala Harris är den troligaste efterträdaren (inte minst eftersom bara hon har nycklarna till sin och Bidens ansenliga kampanjkassa) men är okarismatisk och intellektuellt grund som ett fågelbad; de flesta tror att Trump skulle göra slarvsylta av henne. De guvernörer som skulle kunna ena landet och partiet – framför allt Gavin Newsom (Kalifornien) och Gretchen Whitmer (Michigan) – har siktena inställda på valet 2028 och lär inte avvika från sina långsiktiga karriärplaner.
Och sedan har vi då de sedvanliga våta drömmarna från vänsterväljarna (nå, vänster och vänster, ideologiskt är deras kandidater inte mer radikala än europeiska socialdemokrater, men det räcker för att bli klassad som extrem i dagens USA): Bernie Sanders, Elisabeth Warren, Alexandria Ocasio-Cortez, etc etc.
Men de förblir långskott. Sanders är för gammal, Warren likaså (och dessutom redan tillknycklad av Trump) och Ocasio-Cortez för behäftad med den just nu så impopulära studentradikalismen. Nej, det är fullt möjligt att Biden blir kvar, eller att någon kommer i hans ställe som är ännu mer chanslös.
Den kommande veckan kan alltså bli avgörande. Det politiska Washington är tillbaka från långhelgen efter nationaldagsfirandet och allt dallrar just nu på sin spets. Men valet det arma Demokratiska partiet står inför är det sedvanliga: pest eller kolera.
Joe Biden är en djupt sympatisk man och generellt omtyckt i USA. Men tragiskt nog är det ändå många som hoppas på den där gudomliga interventionen.
