Vad ligger bakom oppositionens nyfunna vurm för strikta marknadsprinciper? Och vilka tror de egentligen att de företräder?
Lagtingsoppositionen firar triumfer i ideologisk renlärighet just nu och är uppsvidade till tänderna i marknadsfundamentalismens allra glansigaste kostym. För ordet för dagen är: Konkurrensen.
Konkurrensen konkurrensen konkurrensen, det heligaste av ord i den åländska debatten för tillfället. Så tyngt av sin förmenta självklarhet att det inte ens behöver förklara sin innebörd i frågan om skärgårdsupphandlingen. Nej, konkurrensen står över allt annat, punkt slut.
Budskapet från Ålands största oppositionsparti De obundna är därför glasklart: finns det inte mer än ett anbud i upphandlingen av skärgårdstrafiken, ja då blir det en misstroendeomröstning i lagtinget. För då finns det inte kon-kurr-ens, nämligen.
Och ur skuggan bakom Måtar, i midjehöjd ungefär, tittar Moderaternas Wille Valve försynt fram och säger att han är nog bekymrad över att en av de potentiella intressenterna i upphandlingen, det väldiga rederiet Torghatten, anser sig ha sämre förutsättningar att delta. Kunde man ta en timeout, kanske? För kon-kurr-ensens skull? Inte heller han utesluter annars ett misstroendevotum.
Och så missnöjesdrottningen själv, PÅ:s Veronica Thörnroos, som med ett imponerande pokerface säger till tidningen Åland, ordagrant: ”Det är ofrånkomligt att en känsla av olust smyger över en när man tittar på processen. Jag kan inte erinra mig om att jag upplevt den känslan i åländsk politik tidigare, att jag tvivlat att allt faktiskt har gått rätt till.” Wow.
Vi lämnar just den lågt hängande frukten därhän, den är för lättplockad. Men man frestas fråga alla dessa oppositionspolitiker som fått sådan feeling för den heliga konkurrensen en enda liten sak: vems intresse företräder ni egentligen?
Vad är, egentligen, ert jobb?
Vi lämnar den frågan hängande en liten stund.
Låt oss först syna det här med konkurrensen.
Det är självklart att den är viktig – fundamentalt viktig – när man upphandlar saker. När marknaden är stor och aktörerna är många. Hur ska man annars få det bästa priset? Bara dumskallar ifrågasätter detta.
Men upphandlingen av skärgårdstrafiken är inte enkel: marknaden är liten och – det lärde vi oss bittert när Nordic Jetline kollapsade över en natt – aktörerna kan vara lite tjenahoppsan. I den härvan skötte sig landskapet exemplariskt och förlorade inte en cent och det var i det sammanhanget den beramade återköpsklausulen kom till – som ett skydd à la ”hängslen OCH livrem” ifall nya katastrofer skulle stunda (och att kräva att den klausulen ska aktiveras nu, av helt nya skäl, är att ägna sig åt historierevision).
Nu står Åland väl rustat för en skärgårdslösning där man själv, tillsammans med den finländska staten, skulle kontrollera trafiken – ifall nu ingen marknadsaktör skulle dyka upp med en ännu bättre trafikvariant för Ålands skärgård.
Antagligen har de som säger att detta inte är sannolikt alldeles rätt. Men de har fortfarande att förklara varför detta skulle motivera landskapet att göra sig av med de fördelar man i nuläget har.
De enda de säger, om och om igen är: ”KON-KURR-ENSEN!”, som om detta heliga ord var sig själv nog.
Menar de alltså, att Åland ska kasta bort sina trumfkort för en marknadsprincips skull? En princip vars enda alternativa utfall blev en icke-åländsk trafikoperatör, med icke-åländsk personal och icke-åländska ekonomiska intressen i bakgrunden? Som kanske, om kon-kurr-ensen pressade dem tillräckligt hårt, utan förvarning kunde gå samma väg som Nordic Jetline?
Och när vi ändå är inne på hypotetiska utfall, låt oss i stället säga att Axferries och Finferries fick en lite för sockrad deal och fick klöver över i upphandlingen – ursäkta, men handen på hjärtat, vad vore problemet? Pengarna, överskottet, sockret skulle då åtminstone till hälften rinna tillbaka till Åland. Och andra hälften skulle i alla fall inte riskera att hamna på Bahamas …
Och där kommer vi tillbaka till frågan vi ställde för en stund sedan, riktad till alla er som engagerar sig politiskt på vår 30 000 själar starka holme ute i det stora stora havet: vems intresse företräder ni ytterst? Vad är egentligen ert jobb?
Är det att leka rikspolitiker, rustade till tänderna med ideologisk lull-lull? Eller är det att komma fram till de bästa lösningarna för just Åland?
Frågan går rätt ner till hjärtrötterna för hela den åländska politiken. Det är nog gott och väl att oppositionen och regeringen kivas, men innerst inne vet vi alla att det ligger lite ”mima-framför-spegeln-med-ett-hopprep” över det hela. Poängen med ett lagting med olika partier är förvisso att ideologier ska kunna formuleras och brytas mot varandra i ärofull kamp, men ytterst syftar all den förda politiken till att komma fram till det som är bäst för Åland – och inget principrytteri får sättas över det målet.
De som just nu kastar rått kött åt populismen i marknadsfundamentalismens namn riskerar att göra Åland en grav otjänst. De borde dessutom besinna att både trafikplan och totalsumma redan godkänts av en majoritet av de folkvalda representanterna. Varför överpröva demokratin?
Och de lagtingsledamöter som av grumliga skäl fraterniserar med Torghatten borde ta sig en rejäl titt i spegeln. Och påminna sig själva om vilka de egentligen representerar: de där 30 000 ensamma själarna ute i det stora stora havet.
