Den åländska igelkotten borde få taggar av stål
Relationen mellan Åland och Finland blir allt mer dysfunktionell. Vad kan vi göra för att återta makten över utvecklingen?
De senaste åren har varit, ska vi säga, instruktiva. Det ena tunga kroppsslaget efter det andra har landat i revbenen på den åländska samhällskroppen, från det svikna löftet om vindkraftsstöd 2016 och framåt. Man kan hävda att Moder Finlands styvmoderlighet under pandemiåren har varit exceptionell och orsakad av akuta kriser, men det vore nog att missa poängen.
För i nöden prövas trots allt vännen. Ingen på Åland har framöver råd att glömma bort hur lite riket tog fasta på den åländska särarten när landet skulle kraftsamla. Vi kördes över som en igelkott på Godbyrakan när det blev bråttom – och mycket handlade inte ens om brådska. Låt gå för att det kan vara svårt att få fram alla relevanta lagtexter i tid på svenska när ett virus ska bekämpas. Men att ge inreseundantag åt fastlandets gränsregioner samtidigt som man låtsades som att Åland inte ens fanns – ett tillstånd som häpnadsväckande nog fortfarande gäller! – hade med andra saker att göra.
Vilka?
Tja, se på vad som händer med skattegränsen.
Det är uppenbart att mogulerna på finansministeriet tänkte exakt lika mycket på Ålands särställning när de utarbetade de nya tullreglerna som deras kusiner på social- och hälsovårdsministeriet gjorde när pandemibestämmelserna formades – inte alls.
Det är nog så enkelt att ingen ens tänkte på de 30 000 kongoleserna i väst när man snickrade ihop sina system, och blixtrade det förbi en dunkel hågkomst i tjänstemannahjärnorna vid något sammanträde ryckte de flesta nog på axlarna åt läget. ”De lär inordna sig, vad har de för val?” var nog refrängen.
Detta är det nya normala för Ålands del. Tjänstemännen ids inte ens låtsas att de bryr sig längre. Deras politiska herrar har nämligen inte råd att ta några åländska hänsyn annat än det vanliga frastuggandet, med tanke på Samlingspartiets och Sannfinländarnas fortskridande frammarsch. Den åländska politiker som tror vi har vänner i riket kan känna sig blåst – och detsamma gäller för den som tror att arga brev eller skarpa uttalanden har effekt.
Kanske är det dags för igelkotten att sätta taggarna utåt?
Den politiska obstruktionen har traditionellt ansetts vara mest effektivt när den nyttjas som hot i en förhandling. Men traditioner förändras och det är med hot som med alla andra sorters löften: de måste kunna infrias. Möjligen borde det nu sändas en tydlig signal till Helsingfors, gärna i form av ett enhälligt uttalande av lagtinget, med enkel innebörd: Nu säger Åland nej till allt. Och sedan ska det löftet hållas. Totalobstruktion är det som gäller framöver.
Inga internationella överenskommelser kommer längre att godkännas av det åländska parlamentet – inga nya EU-utvidgningar vad gäller medlemmar, samarbeten, kompetens, utbildning, jordbruk, you name it, INGET slipper igenom lagtinget förrän skattegränsen blir osynlig och Ålands åsikter beträffande självstyrelserevisionen hörsammas.
En jurist skulle invända att Finland skulle kunna svara med att officiellt strunta i Åland och tillåta att eventuella nya direktiv och internationella överenskommelser inte blir gällande lag hos oss.
Men hur skulle det se ut internationellt? Tjänstemannamogulerna på ministerierna, ständigt lika ivriga på att visa framfötterna för Pappa EU, skulle skämmas som bara en purfinne kan skämmas – och det är inte säkert att rättighetslagstiftning på till exempel mediaområdet alls skulle kunna införas i landet om det fanns laglösa hörn kvar.
Vår åländska igelkott kan ha fler ståltaggar än vi vet om. Vi kommer visserligen inte att bli mer älskade av Finland om vi sätter dem utåt. Men kanske skulle vi få det vi saknar nu: Respekt.
Tack för att du väljer Nya Åland!
Kära läsare, stort tack för förtroendet och för att du använder Nya Åland och nyan.ax för att hålla dig uppdaterad. Vi jobbar för dig men god journalistik kostar, så nu behöver vi din hjälp.
