De rika och de fattiga
De rikare blir allt rikare, medan de fattiga förblir fattiga.
Är Finland längre en nordisk välfärdsstat värd namnet?
En pinfärsk forskningsrapport, som visar att klyftorna i landet ökat markant, ställer frågan på sin spets.
Slutsatserna i ”Eriarvoisuuden tila Suomessa 2020”, ungefär Ojämlikheten i Finland 2020, ter sig ytterst ytterst nedslående.
Forskningsrapporten från Kalevi Sorsa-stiftelsen, som publicerades så sent som i går, visar nämligen svart på vitt att inkomstklyftorna ökar i landet. De senaste 30 åren har den rikaste delen av befolkningen blivit 4,5 gånger rikare, medan inkomsterna och förmögenheten för 90 procent av befolkningen stått i princip still.
En tiondedel av befolkningen förvaltar nu nästan hälften av landets samlade tillångar, medan den allra rikaste hundradelen äger 13,5 procent av landets förmögenhet. Samtidigt har andelen fattiga ökat från 10 till 16 procent, en ökning med 700 000 personer, säger professor Matti Tuomala till Hufvudstadsbladet.
Enligt docenten i socialpolitik Johannes Karanen krossar rapporten myten om Finland som en jämlik nordisk välfärdsstat.
– Rapporten är på ett sätt banbrytande i att den sätter ord på utvecklingen som vi har sett under de senaste årtiondena. I den offentliga diskussionen har det ofta hetat att skillnaderna mellan de rika och fattiga inte är så stora i Finland och att vi ju är en nordisk välfärdsstat som omfördelar resurserna. Men den här rapporten krossar lite den här självuppfattningen. Vi är kanske inte längre en nordisk välfärdsstat utan mera en global tävlingsstat, säger Karanen i en intervju med Svenska Yle.
Rapportens resultat är visserligen inte förvånande, och internationellt sett utgör det finländska exemplet heller inget undantag. I sin mycket inflytelserika bok Kapitalet i det tjugoförsta århundradet (2013) visar den franske nationalekonomen Thomas Piketty – med omfattande statistik från tjugo länder och fyra århundraden – hur en allt större andel av förmögenheterna koncentrerats till en liten superrik elit, samt hur de ekonomiska klyftorna och ojämlikheten ökat under de senare årtiondena, tvärtemot vad som sagts om att det ökande välståndet skulle komma alla till del.
Ojämlikheten minskade visserligen under några decennier i mitten förra seklet, men klyftorna har sedan dess ökat kraftigt igen – i vissa länder till nivåer som inte skådats sedan 1800-talet, enligt Piketty. Också i Finland ökade inkomsterna mera för de fattiga perioden 1966–1990, medan utvecklingen efter 1990 alltså varit precis den motsatta.
På Åland har det sett bättre ut: i översikten ”Inkomst och välfärd 2019” konstaterar Åsub att ”ojämlikheter i hushållens inkomster fortsätter att minska på Åland men har ökat något i Finland”. I rapporten ”Ekonomisk utsatthet och social trygghet” är Åsub:s bedömning också att Åland blev ”mer jämlikt mellan 2004 och 2016” sett till inkomstspridningen.
Det betyder emellertid inte att vi är förskonade från fattigdom i öriket, eller att de mest utsatta fått det bättre. Nej, Åsub slår fast att ”den avgörande faktorn bakom förändringar i inkomstspridningen på Åland är variationer i höginkomsttagarnas kapitalvinster”. Det som ser ut som minskade inkomstklyftor i samhället kan i själva verket bero på minskade intäkter hos den ekonomiska eliten, inte på att fattiga fått det bättre ställt.
Det har också visat sig att coronakrisens ekonomiska följder drabbat Åland hårdare än många andra regioner. Vidare är det alltid de svagaste och mest utsatta människorna och företagen som drabbas allra hårdast vid dylika kriser – något Åsub också hunnit konstatera angående den pågående krisen.
Mycket tyder på att de ekonomiska klyftorna kommer att fortsätta öka i allt snabbare takt till följd av coronakrisen, något som i sin tur riskerar att urholka välfärden ytterligare och i slutändan sätta grundläggande demokratiska värden ur spel. Lösningen på den accelererande ekonomiska ojämlikheten är, enligt Piketty, en ändrad politisk inriktning som återupprättar en demokratisk kontroll över den skenande kapitalismen.
En konkret åtgärd för att minska inkomst- och förmögenhetsskillnaderna i Finland vore att ”införa progressiv beskattning också för kapitalinkomster”, som Matti Tuomala påpekar i Hufvudstadsbladet.
I Sanna Marins regeringsprogram talas om vikten av välfärdsstaten; visionen är ett inkluderande, kunnigt, socialt, ekonomiskt och ekologiskt hållbart Finland. ”I en nordisk välfärdsstat ska ekonomin tjäna människan, inte tvärtom”, slås det fast. Låt oss hoppas att visionen håller streck även i nuvarande, pressade läge. Det tjänar alla på, även Åland.
Låt inte coronakrisen bli välfärdsstatens dödskyss.
