Med tisdagskvällens partiledardebatt drog den svenska valrörelsen i gång på riktigt. Iakttagelser från upptakten spär på en redan långvarig känsla: den inrotade blockpolitiken infantiliserar det politiska samtalet. Allt taktikerande, positionerande och kramande inom blocken gör att hederlig sakpolitisk debatt mellan företrädare för samma läger plötsligt kan ses som något överraskande – och livgivande – i valrörelsen.
Länge tycktes Liberalernas motstånd mot sverigedemokratiskt inflytande i rikspolitiken närmast oomkullrunkeligt. Att sätta sig i en regering tillsammans tedde sig orimligt, och något som de flesta liberala väljarna aldrig skulle tänkas godkänna. Men med minskande väljarstöd ökade oron inom partiet. Och i mars kom till slut kom kovändningen, som bekant: i ett desperat försök att rädda partiet öppnade nya partiledaren Simona Mohamsson upp för att bilda regering tillsammans med Sverigedemokraterna. Och inte bara det: när Jimmie Åkesson sträckte fram handen efter deras gemensamma pressträff svarade Mohamsson i stället med att ge honom en lång kram.
Just denna kram – så fylld av symbolik och till synes falska känslor – måste ha fått många liberala väljare att vrida sig av vämjelse. Aftonbladets Jonna Sima kallade kramen för ”en dödskyss för L”, och mycket tyder på att hon får rätt. I SVT:s och Verians väljarbarometer för augusti, som presenterades i tisdags, tappar Liberalerna ytterligare till 1,9 procent av väljarstödet och befinner sig således allt längre från riksdagsspärren på 4 procent.
Det är visserligen i högsta grad osäkert om partiet hade klarat sig ändå, men tydligt är att kovändningen inte lett till det ökade stöd man hoppats på. I stället är det Centerpartiet som står för det största uppsvinget i den senaste undersökningen, då de ökat med 2,6 procentenheter till 8 procent. Självklart utgörs en väsentlig del av det ökade stödet av liberala väljare som känner sig svikna över att deras parti klivit över de tidigare så robusta röda linjerna.
Men varför tedde det sig då nödvändigt för Liberalernas partiledning att redan mer än ett halvår innan valdagen öppet deklamera ett samarbete med Sverigedemokraterna? Hade det inte varit bättre att med alla till buds stående medel satsa på att föra fram sina politiska visioner och på detta sätt profilera sig gentemot övriga partier – inte minst mot det tidigare antagonistpartiet Sverigedemokraterna, i stället för att deklarera att man nu är beredd på att gå i motståndarens ledband?
Svaret stavas blockpolitik. I den svenska rikspolitiken märks som bekant en lång tradition av blockliknande konstellationer; under de senaste femtio åren har varje riksdagsval i högre eller mindre utsträckning präglats av motsättningar mellan två block, ett på vänstersidan och ett på högersidan, även om en del förflyttningar och rockader skett mellan blocken. Traditionen innebär att det i dag finns en stark förväntan hos såväl media som väljare om att varje parti i god tid innan valet ska klargöra vilken sida de står på, vilket block de svär sig till. Och också partierna själva pressar varandra att välja sida. Givet de synnerligen dystra opinionssiffrorna, fann sig Liberalerna alltså i våras mer eller mindre tvingat att antingen följa sina borgerliga samarbetspartier i Tidösamarbetet och släppa fram Sverigedemokraterna i en eventuell regering, eller vända kompisarna ryggen och byta lag.
Mycket tyder på att partiet valde fel.
Men den rödgröna oppositionen har inte heller helt lätt att orientera sig under rådande förutsättningar och blockpolitiska uppdelningar. Visserligen leder man stort enligt alla opinionsundersökningar, och att Tidö-gänget skulle lyckas hämta in ett så stort försprång på så kort tid ter sig föga sannolikt – även om Liberalerna skulle göra en superspurt och klara riksdagsspärren:
”Vi ser inga tidigare exempel på att någon har lyckats göra en upphämtning av det här slaget”, säger Per Söderpalm, opinionsansvarig på Verian till SVT Nyheter.
Sverige står alltså troligtvis inför ett regeringsskifte vid årsskiftet. Frågan är bara hur en eventuellt ny regering skulle se ut? Vänsterpartiet kräver nämligen ministerposter för att släppa fram en rödgrön regering, medan Centerpartiet i sin tur kategoriskt slagit fast att man varken kommer att bilda regering tillsammans med Vänsterpartiet eller släppa fram en regering där Vänsterpartiet ingår. Socialdemokraternas statsministerkandidat Magdalena Andersson tycks alltså stå inför en grannlaga uppgift.
Tidö-gänget, som sedan länge stoltserar med en fastslagen laguppställning, ser motståndarsidans oklara lagbygge som en svaghet och tar varje chans att pressa Andersson på den punkten: Hur ser hennes regeringsunderlag egentligen ut? Hur ska hon få ihop lagdelarna, där en av spelarna vägrar ta i den andra ens med tång?
I tisdagens partiledardebatt brakade så Vänsterpartiets Nooshi Dadgostar och Centerpartiets Elisabeth Thand Ringqvist samman i spörsmål av ekonomisk art – allt medan Tidö-partiernas partiledare stod och betraktade det hela leende och småmysande. De, liksom en del politiska kommentatorer, förutsätter alltså att sådana skärmytslingar mellan partier inom blocken automatiskt bör tolkas som svagheter. Hur ska de kunna regera ihop när de bråkar?
Men tänk om det är precis tvärtom? Tänk om det är precis det här valrörelsen behöver? Tänk om det är precis vad väljarna vill ha – ett ordentligt meningsutbyte om ekonomisk fördelningspolitik mellan två partier som intar diametralt olika positioner i frågan, trots att de sägs tillhöra samma block? Tänk om väljarna börjar bli trötta på infantiliserande samtal, falska leenden, goda miner i fult spel, kramande och alliansbildningar mellan svurna fiender och i stället törstar efter riktig sakpolitisk debatt?
Den blockpolitiska diskursen tycks vara så djupt inrotad att det som borde ses som naturligt i en valrörelse i ett flerpartisystem – debatter i sakfrågor mellan partier med olika ståndpunkter – plötsligt ses som något obskyrt och överraskande. I tisdagens debatt försökte Mohamsson snabbt göra en poäng av bråket, och frågade Thand Ringqvist vad hon gjorde med det rödgröna gänget och bjöd in henne till Tidö-gänget i stället. Men hon vann inte minsta gehör; Thand Ringqvist visade att hon inte är ute efter att kramas och gulla inom någotdera block, hon vill snacka politik och sakfrågor.
Det är sannolikt ett vinnande koncept, ity Centerpartiet går som tåget i opinionsmätningarna, till skillnad från Liberalerna. Fler partier kunde gott ta modell efter Centerpartiet och Vänsterpartiet, och våga tala politik på riktigt. Och så kan man snegla mot exempelvis Finland där flerpartisystemet faktiskt görs gällande under valrörelsen, där de enskilda partierna söker stöd för sin egen politik och där arbetet med regeringsbildning och fördelning av ministerposter påbörjas först efter valet.
Tomi Riitamaa
redaktion@nyan.ax
Tack för att du väljer Nya Åland!
Kära läsare, stort tack för förtroendet och för att du använder Nya Åland och nyan.ax för att hålla dig uppdaterad. Vi jobbar för dig men god journalistik kostar, så nu behöver vi din hjälp.
