Ålänningarna vill försvara Åland, nu måste politikerna agera. Det är kontentan i Hufvudstadsbladets senaste rapportering om Ålands demilitarisering. Men är det bara vapnen som räknas?
Hufvudstadsbladet har låtit göra en opinionsundersökning om den åländska demilitariseringen. Metoden redogörs för i spalten bredvid. Undersökningen visar att ålänningarna i stort vill behålla demilitariseringen, stänga det ryska konsulatet och är i viss mån oroliga över att ett försämrat säkerhetsläge i Östersjön också ska drabba Åland. Opinionsundersökningen frågade också om försvarsviljan: ”Om Åland blir anfallet, borde ålänningarna försvara sig med vapen även om slutresultatet är osäkert?”. 66 procent svarade ja.
Hufvudstadsbladet följde sedan upp sin enkätundersökning med att intervjua ålänningar om deras vilja att försvara öarna och drar slutsatsen att man nog måste öppna för mer försvarsträning på Åland.
”Trots den uppenbara försvarsviljan hos vanliga ålänningar förs ingen diskussion alls på officiell eller politisk nivå, om att öka kunskapen inom militärt försvar.”, skriver Ingemo Lindroos i en ledare.
Det är förstås fritt fram att göra värnplikten även för ålänningar. Och att delta i olika slags försvarskurser på fastlandet. Det ska sägas att HBL:s frågeställning är relevant, men det ska också sägas att det finns andra perspektiv.
Men man bör fråga sig vilken typ av utbildning som skulle vara tillräckligt för att hjälpa det finländska försvaret, eller om det finns en risk att en för stor försvarsvilja utan rätt kunskap snarare kan stjälpa försvaret (för den som vill fördjupa sig är Dunning Kruger-effekten en bra start)? Finlands försvarsmakt har givetvis en annan verkshöjd än vad som går att lära sig på ett par helgkurser.
Men återigen väljer Hufvudstadsbladet att bortse från det faktum att försvaret av Åland inte har något att göra med den åländska självstyrelsen. Återigen fokuseras uteslutande på vapenmakt utan att se till andra funktioner i kristider.
En viktig lärdom från Ukraina är att människors förmåga att upprätthålla någon typ av vardag är avgörande för deras motståndskraft. Trots krigets förödelse, frontens fasor och de ständigt återkommande drönarlarmen finns en vardag. Människor går till jobbet, handlar mat och går på konsert eller till puben.
”Försvarsinnovationen kräver samma förutsättningar som rockbarerna, kulturlivet och modevisningarna. Allt är beroende av att Kyiv fortsätter vara en öppen stad där människor kan träffa varandra, utbyta idéer och starta företag. Med ständiga anpassningar snurrar ekonomin och handeln på som vanligt. Det måste den göra. Annars är allt förlorat.”, skriver Rutger Brattström i ett reportage om den ukrainska motståndskraften för tankesmedjan Timbro (5.3.2025).
Ålänningarnas roll i en framtida kris är förstås i dagsläget oviss. Men att bara räkna vapenkraft, speciellt om man utgår från någon typ av milisverksamhet, är nog att förenkla en krissituation. Det viktigaste många ålänningar kan göra, om det mot förmodan skulle bli en väpnad konflikt i Finland, är att fortsätta gå till jobbet. Att hålla liv i affärer, skola, kommunikationer, omsorg, bankväsendet, matförsörjningen, kulturen och informationsflöden. Att se till att någon typ av vardag fortsätter.
Det finns reella utmaningar. Nyan rapporterade i slutet av mars om att arbetet med att passa den nationella beredskapslagen med den åländska självstyrelsen har kört fast. Det är en konkret fråga som borde lösas för att nästa kris ska klaras av så bra som möjligt.
I korthet kan man säga att beredskapslagen handlar om huruvida det är Finlands eller Ålands regering som har rätt att fatta beslut, och hur finansieringen ska lösas.
Den nya finländska lagen som nu är under beredning fungerar inte på Åland, vilket lantrådet kritiserade i en intervju i Nya Åland i mars. Planen är nu att lösa krånglet med en överenskommelseförordning, men också där är det oklart om man lyckas komma till en kompromiss som funkar.
Det är klart att byråkratisk oenighet inte är lika rubrikvänligt som huruvida ålänningar är villiga att ta fram jaktgeväret för att försvara sig mot ryssen. Men Hufvudstadsbladet kunde ha bidragit till konstruktiva lösningar genom att ägna en del av sina spaltcentimetrar åt den typen av frågor. Om nu Ålands förmåga att hantera en kris faktiskt är fokus för den mediala bevakningen.
HBL:s opinionsmätning
Mätningen genomfördes av Taloustutkimus för HBL:s räkning.
Undersökningen gjordes som telefonintervjuer mellan den 18.2 och den 3.3 2026.
Alla intervjuer gjordes på svenska.
Målgruppen var den åländska befolkningen över 18 år.
De intervjuade sållades fram genom slumpmässigt urval ur Profinders personregister.
Totalt deltog 498 personer i undersökningen. Urvalet har viktats efter ålder och kön för att motsvara Ålands befolkning över 18 år.
Källa: Hufvudstadsbladet.
