SÖK
MENY
Akademiens trånga värld
För några dagar sedan tillkännagav Svenska Akademiens ständiga sekreterare Mats Malm att årets Nobelpris i litteratur tilldelas den amerikanska poeten Louise Glück.
Att priset gick till en vit författare från västvärlden som skriver på engelska gör valet högst väntat rent statistiskt – endast författarens kön avviker från normen.
Världen är så stor, så stor,
Lasse, Lasse liten!
Större än du nånsin tror,
Lasse, Lasse liten!
Ibland får man lust att i Alice Tegnérs välkända melodi recitera inledningsstrofen i Zacharias Topelius barnsaga ”Lasse liten” från 1880 för Svenska Akademien.
För sett till vilka som tilldelats Nobelpriset i litteratur genom åren tycks litteraturvärlden, i De Adertons ögon, i all väsentlighet bestå av Europa och Nordamerika. Begreppet ”världslitteratur” verkar av Akademien framför allt tolkas som en västvärldens litteratur, ett eurocentriskt och anglosaxiskt universa befolkat nästan uteslutande av vita män.
Statistiken talar ett närmast övertydligt språk: av 117 pristagare sedan prisets instiftande 1901 har 101 varit män och 16 kvinnor. Under en fyrtioårsperiod, 1950–1989, tilldelades litteraturpriset en (1) kvinna.
För ett par år sedan (2016) tillfrågades akademiledamoten Pär Wästberg av SVT om den ojämlika fördelningen.
– Det speglar väl dels en sorts fördomsfullhet i det förflutna, och dels det faktum att kvinnliga författare av hög kvalitet var något ovanligare förr än nu, då det finns ett överflöd. […] Enligt min mening har kvinnliga författarskap kommit att bli framträdande på ett helt annat sätt under de senaste 40 åren, svarade Wästberg.
Inte tillräckligt framträdande för att värderas sida vid sida med de manliga genierna, tycks det dock. För faktum kvarstår: de senaste dryga fyrtio åren (från 1990 till i dag) har fler än dubbelt så många män (21) som kvinnor (10) premierats. ”Fördomsfullhet i det förflutna”, verkligen?
Vidare har endast sju författare som skrivit på ett utomeuropeiskt språk tilldelats priset genom tiderna. Som en jämförelse har lika många svenska författare fått priset. Vissa världsspråk lyser nästan helt med sin frånvaro i prislistan – där syns endast två kinesiska och en (1) arabiskspråkig författare.
Sammanlagt två svarta författare, och totalt två från Afrika, har fått priset – att jämföra med 87 pristagare från Europa.
Men varför är då allt detta ett problem? Ska inte Nobelpriset i litteratur delas ut till författare oberoende av deras kön, språktillhörighet, nationalitet och etnicitet? Alfred Nobel var tydlig i sitt testamente: ”Det är min uttryckliga vilja att vid prisutdelningarne intet afseende fästes vid någon slags nationalitetstillhörighet sålunda att den värdigaste erhåller priset […].”
Svenska Akademien och dess tillskyndare brukar förklara sig med att de förhåller sig till just detta; att de inte delar ut priser efter kön och etnicitet. Men är det verkligen så enkelt? Är europeiska författare så överlägsna afrikanska, asiatiska och arabiska? Manliga så mycket bättre än kvinnliga? Skulle lilla Sverige ha frambringat lika många framstående författarskap som hela Asien, Afrika och arabvärlden tillsammans?
Nej, naturligtvis inte. Obalansen och ojämlikheten i prislistan handlar självfallet om hur man värderar olika språk och litteraturer, vem som får synas och höras, vems erfarenheter och berättelser som betraktas som värda att lyftas fram och så vidare.
Här speglar Nobelpriset i litteratur såklart samhället i stort. Det handlar om koloniala föreställningar och patriarkala strukturer – arv som frodas och lever vidare. Det här har de senaste decennierna lyfts fram i mycken samhällsvetenskaplig och humanistisk forskning, inte minst inom litteraturvetenskapen.
Postkoloniala och genusvetenskapliga teoribildningar har hjälpt oss att se världen på nya sätt och uppmärksamma orättvisor och skevheter, men Svenska Akademien – eller åtminstone vissa ledamöter – tycks vara ovilliga att hoppa på tåget.
– Det är klart att vi är eurocentriska i viss mån. Bundna av vad vi har läst genom livet, vad vi tycker är stor litteratur. Det kan ju Nobellistan visa på. […] Vi som sitter i akademien sitter ju där därför att vi tycker att vi representerar någonting vettigt inom litteratur, historia, lärdomshistoria, språk. Och vi kan ju inte hålla på … Det är ju på livstid så man har inget särskilt rörelseutrymme precis, sa Wästberg i intervjun med SVT.
Nio av de Aderton ledamöterna är nytillkomna sedan 2018. Förhoppningsvis kan de nytillträdda under sin livstid unna sig lite mer rörelseutrymme än Wästberg och bredda perspektiven i Svenska Akademien.
Till dess kan vi vanliga läsare genom ett besök på vårt närmaste bibliotek förvissa oss om att litteraturvärlden är så stor, så stor, mycket större än Nobelpriset får oss att tro.
Tack för att du väljer Nya Åland!
Kära läsare, stort tack för förtroendet och för att du använder Nya Åland och nyan.ax för att hålla dig uppdaterad. Vi jobbar för dig men god journalistik kostar, så nu behöver vi din hjälp.
