När känslorna får styra våra beslut
Något djupt obehagligt håller på att hända i den bygd där jag tillbringat somrarna de senaste nitton åren. Jag tittar ut över havet, omgiven av det landskap där min hustru är född och uppvuxen. Här möter min son sin släkt och sina vänner, här har vi försökt skapa oss en tillvaro av vänskap och generositet, ömsesidig tillit och respekt. Själv har jag ingen direkt koppling hit, utan betraktas främst som ett främmande element ingift i den pastorala idyllen.
En tragisk olyckshändelse förlamar stora delar av ortens befolkning i sorg och förtvivlan, väcker önskan om förklaring och förståelse. Det politiska livet kan i detta sammanhang kännas rätt så futtigt. Men något radikalt är trots allt på väg att hända. Eller är det bara så att tankar och känslor som i generationer präglat detta samhälle i grunden helt enkelt börjar få en tydligare kontur?
Diverse praktiska och ekonomiska bekymmer verkar vara på väg att nå den smärtpunkt där folket i kommunen tvingas att på djupet rannsaka sitt inre. Fram träder den människosyn och de grundläggande värderingar som alltid vägleder oss när vi tillsammans skall försöka förvalta och fördela våra gemensamma resurser. Läget känns låst och starkt polariserat. Många verkar oroliga och osäkra. Några få försöker ta kommandot.
För precis femton år sedan arbetade jag som vikarierande reporter på denna tidning. Jag reste runt i landskapet och mötte människor av alla sorter, försökte efter bästa förmåga skildra och förstå befolkningens bekymmer och glädjeämnen. Men denna sommar känns det svårt att få någon rätsida på det som utspelar sig i grannskapet.
Kommunstyrelsen och kommunfullmäktige har nyligen enhälligt gett Vårdös blivande kommundirektör med högerextrem och fascistisk bakgrund sitt fulla stöd. Han har gjort avbön och fått syndernas förlåtelse. Jag och min fru står under mötet utanför kommunhuset i tre timmar tillsammans med en skara bedrövade vårdöbor som inte heller de kan begripa vad det är som händer i det samhälle som vi alla är delar av och engagerade i.
Vi möts inte av några vänliga hälsningar eller varma blickar från ledamöterna, som snabbt, med bistra miner och blickarna fastnaglade i backen hastar in i skolan och slänger igen dörren efter sig. Den nya kommundirektören smusslas in bakvägen för att slippa möta sina framtida uppdragsgivare.
Jag ber om att få närvara vid den efterföljande pressträffen och söker i fickan efter min presslegitimation, den som tidigare fungerat alldeles utmärkt för att få tillträde till bland annat den svenska regeringens presskonferenser i Stockholm. Men kommunfullmäktiges ordförande säger bestämt nej. Jag är fel sorts journalist. Detta är konkret vårdödemokrati år 2015.
Det är kyligt och småregnar där vi står och samtalar. Med gemensamma krafter försöker vi ta hjälp av vår vardagspsykologiska förståelsehorisont för att analysera hur vi alla kunde hamna i denna tragiska belägenhet. Det är smärtsamt övertydligt att kommunledningens utrymme för nåd och tolerans har sina klara begränsningar.
Vi kastas tvärt mellan munter absurditet och tilltagande missmod, ja till och med vrede. Men inga banderoller eller plakat, inget hot eller våld. Det känns skönt att samvaron och engagemanget räcker för hålla värmen uppe, för den tycks verkligen behövas lite här och var.
Som tur är finns det olika sätt att bygga en gemenskap utan att någon nödvändigtvis behöver stängas ute. En bit bort leker medföljande barn sorglöst omedvetna om stundens allvar. Vad skall vi svara om de frågar oss vad det egentligen var som utspelade sig den där olycksaliga kvällen för många år sedan? Kommer de att bry sig?
De senaste åren har jag allt mer förskjutit mitt fokus från journalistik och samhällsbevakning till psykologi och filosofi. Min psykologexamensuppsats är en utdragen historia som växer allt mer i omfång och komplexitet. Min avsikt är lite förenklat att försöka belysa hur våra föreställningar om determinism (att allt har en lagbunden och styrande orsak), frihet och personligt ansvar påverkar vår självbild, vår omvärldsuppfattning och våra attityder. Ur denna mentala symfoniorkester föds sedan våra praktiska beslut och sociala relationer. Kort sagt handlar det om själva grunden för vårt psykiska välbefinnande.
Jag misstänker att vi i allmänhet filosoferar alldeles för lite över vad som ytterst bidrar till att vi i en given situation tänker, känner och agerar som vi gör istället för tvärtom. Denna frågeställning kan tyckas ointressant eller meningslös. Vissa anser till och med att det är för krångligt eller betungande att ge sig i kast med ett minimum av självanalys.
Men vem vet, kanske hade Vårdö just nu haft en helt annan kommundirektör om fler personer hade tyckt att det varit mödan värt att ägna några timmar åt inre kontemplation i stället för att gräva skyttegravar.
Frågan om determinism, frihet och ansvar är ingen harmlös historia. Det beror bland annat på all den frustration och det psykiska lidande som härrör ur vår övertygelse om att saker och ting lika gärna skulle ha kunnat vara annorlunda. Vi tror normalt att vi själva och andra har i vår makt att agera på andra sätt än vad vi faktiskt gör, att våra tankar, känslor och handlingar är något som vi för det mesta har ett ansvar för. Då vaknar lätt känslor av skuld, skam, bitterhet, hämnd och så vidare.
Men om man som jag däremot (åtminstone i teorin) är deterministiskt lagd får man dessvärre också acceptera att alla våra intellektuella och emotionella förmågor är resultatet av tvingande lagbundenheter vi inte kan kontrollera mer än ytterst marginellt.
Vår benägenhet att agera och fatta beslut enligt vissa mönster blir ett uttryck för en relativt stabil personlighet som vi inte själva haft förmånen att skapa efter eget gottfinnande. Vi är därför inte fullt ut vår egen dirigent när den mentala orkestern börjar spela falskt eller i fel tonart.
Den som försöker lösa problemet med hänvisning till determinismens motsats (indeterminism) eller tron på slumpmässiga orsaker, kommer dock inte som någon välbehövlig räddare i nöden. Vi erhåller ingen stabil kontroll över oss själva på det sättet heller. Arv och miljö har ett knivigt förhållande till moraliskt ansvar och rättmätig utdelning av klander eller belöning.
Om ni inte anat det tidigare öppnar sig här en filosofisk avgrund som berör såväl metafysik som kunskapsfilosofi, moralfilosofi och medvetandefilosofi. Den inte helt ovanliga tanken att var och en skulle kunna göra sig förtjänt av sin lott i livet vilar kanske på en djup missuppfattning, men någons intressen tjänar den säkert.
Problemet med den fria viljan och vårt eget ansvar är allt annat än slutgiltigt löst. Det gäller för övrigt även myten om det sunda förnuftets och den rena rationalitetens slutgiltiga seger över allsköns emotionell dårskap. Våra känslor har en alldeles avgörande inverkan på hur vi fungerar, detta påtalas allt mer i aktuell psykologisk och filosofisk forskning. Affektivt grundade uppfattningar, värderingar och attityder tvingar oss hela tiden att ta ställning i stort och i smått, åtminstone så länge våra emotioner är tillräckligt starka för att göra oss berörda.
En mer genomgripande apati eller likgiltighet betraktas lyckligtvis ännu så länge som ett patologiskt fenomen. Hos normalt fungerande människor bidrar i stället erfarenheterna och livsbetingelserna ständigt till att rubba den känslomässiga balansen, vilket ofta får viljan, begären och intentionerna att fara iväg i en allt annat än rationell riktning. Det är av ren självbevarelsedrift som jag avstår från att gå in på den relevanta frågan om kön och genus i detta sammanhang.
Många funderingar far genom mitt sinne när jag försöker förstå vad det faktiskt var som hände den där bekymmersamma kvällen i Vårdö skola. Kommunledningen har tidigare hävdat att de folkvalda på orten uteslutande ägnar sig åt sakpolitik, inte åt någon simpel partipolitik. I det senare fallet skulle de nämligen behöva engagera sig betydligt mer i övergripande värdemässiga, ideologiska och moraliska frågeställningar, det vill säga aktiviteter som är misstänkt affektiva till sin karaktär. Men så lätt vrider man sig inte ur emotionernas grepp över oss.
Det finns nämligen forskare som menar att även de uppfattningar som vi normalt betraktar som logiska eller rationella ytterst vilar på känslomässig grund. Anledningen är att våra till synes rent förnuftsbaserade slutsatser alltid framträder inför oss med varierande grad av upplevd sannolikhet. Det är kvaliteten på våra känslor som skänker föreställningarna deras kraft så att exempelvis en misstanke kan förstärkas till en förmodan, därefter till en övertygelse och slutligen till ett fullständigt självklart faktum.
Ingenstans i denna process räknar vi med att känslorna har med saken att göra. Ändå är allt vi har att tillgå vid våra bedömningar av oss själva och vår omvärld en känslomässigt förstärkt tro, som i större eller mindre utsträckning överensstämmer med den yttre verklighet som de flesta av oss förutsätter finns där, oavsett vad vi tycker om den. Problemet är att våra känslor av olika skäl kan få vår tvivelaktiga tro att upplevas som extremt sanningsenlig, trots att den i mycket ringa omfattning överensstämmer med verkligheten. Det finns ingen enkel vattendelare mellan tro och vetande för någon av oss.
När sedan konflikt uppstår, vare sig den är av inre eller yttre karaktär, tenderar vi att söka oss till själsfränder som är villiga att bekräfta vår rationalitet och våra värderingar, utan att nämna ordet känsla. Det krävs nog att man antingen är mycket filosofiskt intresserad eller lätt masochistiskt lagd för att orka gå mot strömmen, iklä sig rollen som djävulens advokat och på allvar nagelfara sina egna och andras grundläggande föreställningar i detalj.
Så, blir vi då något klokare när det gäller tillsättningen av den nya kommundirektören i Vårdö? Jag läser i tidningarna att kommunfullmäktiges ordförande menar att vi som deltagit på fel sida i debatten är det huvudsakliga problemet. Vi är suspekta element som inte förstår de riktigt sanna sammanhangen. Vi har beklämmande nog vigt våra liv åt att försöka förstöra det samhällsarbete som de enade kommunpolitikerna tillsammans med en nyanställd högerradikal och fascistiskt lagd kommundirektör nu engagerar sig i med vårdöbornas bästa för ögonen. Varför på allvar fråga dessa invånare hur de vill ha det eller ser på saken? Det var ju val för några år sedan och snart är det dags igen. Däremellan är all kvalificerad reflektion och diskussion detsamma som att sätta käppar i hjulen för en pragmatiskt sinnad kommunledning.
Ja, vad säger man? Hur skall vi hantera det hela, vi som tycker att den situation som nu uppstått är fullständigt förfärlig? Åt vilket håll skall vi rikta blicken när det inte går att förbehållslöst vädja till vare sig vår frihet eller vår rationalitet?
Oavsett om vi vill skratta, gråta eller är totalt likgiltiga så har känslorna en alldeles fundamental betydelse för det som redan hänt och det som nu kommer att hända. Kanske är även vår benägenhet till acceptans och normalisering i grunden emotionella balanspunkter som styr vår insatsvilja. Man vänjer sig för det mesta. Ytterst handlar det nog om en känslomässig förmåga eller oförmåga till grundläggande identifikation med vissa människor, men inte med andra.
För oss som trots allt försöker kämpa vidare finns möjligen en vägledning hos den tidigare professorn i praktisk filosofi vid Stockholms universitet, Harald Ofstad. Han menar att det grundläggande draget hos all sorts fascistisk och nationalsocialistisk ideologi är ett fundamentalt förakt för allt det som uppfattas som uttryck för svaghet. Hans egen moraliska ståndpunkt är emellertid den radikalt motsatta: ”Etik handlar om att ta det allvarliga allvarligt, och det allvarliga är att människor och djur lider, förnedras och har det svårt här och nu.”
Detta att lidande gör ont och lust gör gott är åtminstone något som vi alla normalt fungerande människor tycks dela oavsett ideologisk hemvist. Skulle insikten om denna likhet kunna vara en hållbar grund att bygga ett gemensamt samhälle på?
Tomas Strömbom
Journalist och sommarboende i Vårdö kommun
Fotnot: Den här texten skrevs för Nya Ålands kultursidor men publicerades i misstag på insändarplats den 5 augusti. Reds. anm.
