Talibanerna och Familjen Bra
Nästa vecka faller domen över Benita Mattsson-Eklund och hennes man.
Jag kan inte släppa en nyckelreplik från förtalsrättegången mot dem. Hennes försvar för att ha gett sin man en bild att hänga upp på hans arbetsplats, ett fotografi föreställande två föräldrar och sex barn, var att hon tyckte det var så beklagligt att makens yngre kvinnliga chef ”splittrat” denna ”kärnfamilj”.
Det är beundransvärt tydligt uttryckt. Och det finns en lika tydlig tankefigur bakom: Den fala kvinnan som förförerska och splittrare av familjer. Den farliga sexbomben. Det åtråvärda objektet som vi måste skydda oss mot, så att inte männen blir tokiga av kättja när de ser henne och rymmer från fru och barn …
Benita Mattsson-Eklund kanske rent av tycker att vi borde sätta burqa på den där godingen till chef? Hon tycks i alla fall dela föreställningsvärld med talibanerna.
Och varför detta vurmande för Familjen Bra – kärnfamiljen?
Enligt Wikipedia är en kärnfamilj en familj där ”barnen lever tillsammans med båda sina biologiska föräldrar”. Märk väl att man inte behöver vara lycklig i den där kärnan. Bara man är kärniga ihop.
När jag var liten umgicks mina föräldrar med en sån familj. Vi kan väl kalla den Familjen Hat. Dess kärnmedlemmar var fantastiska. Lillasyster och storebror frossade i sitt ömsesidiga vitglödgade HAAAT, men det kom inte i närheten av det HAAAAAT som föräldrarna kände för varandra. Och modern haaaatade givetvis också sin dotter och fadern haaaatade förstås även sin son: man satt där hembjuden på middag till dem och hänfördes av HAAATkommentarerna som for genom luften likt cyankaliumbestrukna dartpilar … ”Gunnar för helvete, STÄNG i alla fall munnen när du nån gång använder den till att äta med!” ”Men kan inte du bara hålla käften, vi har ju för fan gäster!” ”Pappa, Jerka spottade på min tallrik!” ”Nähä, kossa!”
De ville inte skiljas, av ekonomiska skäl. Så de förstörde sina och sina barns liv i stället. Prima kärnvirke i dem!
Så tänker jag på en kärnfamilj jag kände i Stockholm. Johan var aldrig hemma och Kajsa var alltid sur. Lilla Alice hade en obefintlig relation till sin pappa och en överbeskyddande mamma. Och den äktenskapliga sängen var förstås iskall.
Så skilde de sig till slut. Johan blev heltidsförälder varannan vecka och fick upp ögonen för hur kul det var att vara farsa. Alice blev kaxigast i klassen när hon fick en närvarande pappa och Kajsa upptäckte att hennes älskling kunde stå på egna ben och kunde slappna av i sin mammaroll.
Dessutom fick hon upp ögonen för hur trevlig Johan faktiskt var. De umgås nu som vänner tillsammans med Johans nya flickvän samt Kajsas kille – som på sitt håll är en lyckligt gift man i ett öppet äktenskap …
Jag tycker inte att det spelar någon roll vilken färg katten har, bara den fångar möss. En bra familj är lycklig, en olycklig familj är inte bra. Att hylla kärnfamiljen som ideal oavsett hur verkligheten ser ut är också det ett talibanskt förhållningssätt. Och när idealen sätts framom verkligheten vet vi hur det går. För vad gjorde Benita och hennes man när de tyckte synd om barnen? Hängde ut dem i en främmande offentlighet.
Också en räddningsaktion…
