Mitt i det svenska valstöket kom jag att tänka på Island och det senaste valet där. På Island hade man häromveckan en folkomröstning huruvida man skulle folkomrösta om ett isländskt medlemskap i EU. Alltså, en folkomröstning om en folkomröstning. Nejsidan vann ganska knappt, Island kommer inte att folkomrösta om att gå med i EU.
Det är fullt möjligt att det hade blivit nej även om man fått till en folkomröstning om ett EU-medlemskap. Det tycker jag är synd. Jag tror att Island hade varit en pigg och ansvarskännande nykomling i EU. Men jag kan samtidigt förstå islänningarna. För dem handlar allt om fisket, Islands viktigaste inkomstkälla. (Jämför gärna taxfree-systemets betydelse för Åland.) Man var rädd för att EU, efter ett isländskt medlemskap, skulle ge sig på regelverket för landets fiskerättigheter. De isländska fiskeoligarkerna som äger det mesta av fiskeindustrin var tydligen särskilt rädda för det och hade intensivt kampanjat mot allt vad EU heter.
Island, är ett dramatiskt och för mig det mest spännande landet i Norden. Vulkanutbrott, fiskekrig, hisnande bank- och regeringsskandaler – vad har inte de 400 000 islänningarna tvingats ta sig igenom?
Det var fiskekriget mot Storbritannien som första gången förde mig till Island. Det hade pågått sedan 1950-talet och gradvis trappats upp när Island för att skydda sin ekonomi och försörjning ensidigt började utvidga sin fiskerättszon i Nordatlanten. Storbritannien brydde sig inte utan fortsatte att fiska innanför Islands nya gränsdragning. Kriget var igång. Islänningarna kapade britternas trålvajrar, det förekom skottlossning och man rammade varandras fiskefartyg ute på havet. I maj 1973 uppstod ett särskilt kritiskt läge. Jag var reporter på Expressen i Stockholm, visste inte mycket om Island och än mindre om fiskekriget men skickades ändå dit för att rapportera om det. Den akuta krisen bilades, och jag flög tillbaka till Stockholm.
Fyra dagar senare var jag på väg till Island igen. Nu handlade det om storpolitik. USA:s president Richard Nixon och franske presidenten Georges Pompidou skulle träffas i huvudstaden Reykjavik och diskutera försvar, valuta och handel. De verkade inte komma överens på en enda punkt. Bäst minns jag en lunch där USA:s utrikesminister Henry Kissinger överraskande stod i entrén och personligen hälsade och tog mig och andra journalister i hand.
I december 1974, ett år efter det häftiga vulkanutbrottet på Vestmannaöarna (över 5 000 människor evakuerades i all hast) var det dags igen. På Expressen ansågs jag nu etablerat islandskunnig. Bara att sätta sig på flyget igen, denna gång med en av tidningens mest kända fotografer, Jan Delden. Vi skulle skildra hur det gått för de tappra människor som börjat återvända till sitt lava- och asktäckta samhälle på huvudön Hemön. Förvånansvärt bra, visade sig. Men det var nära att vi tvingats stanna kvar på ön över julen. Det skulle bli flygstrejk och vi var inbokade på det sista flyget från Reykjavik till Köpenhamn. Men flyget från Hemön till Reykjavik ställdes in. Vi stod rådlösa i snön på flygplatsen. Hur hinna till kvällens Köpenhamnsplan? Någon tipsade oss om en privatpilot som hade ett litet enmotorigt flygplan i ett garage vid flygplatsen. Han åtog sig att flyga oss till Reykjavik. Det kostade en del, men på den tiden hade Expressen gott om pengar. Piloten släpade ut sitt plan ur garaget och försökte starta motorn i kylan. Det gick inte. Startbatteriet var tomt. Han ringde efter en kompis som dök upp med en lastbil och kopplade upp lastbilens batteri mot det lilla flygplanet. Motorn gick i gång och vi hann till Reykjavik och vidare hem till jul.
På senare år har jag varit flera gånger på Island, privat och på reportage. En gång åkte jag och en kamrat i hyrbil runt hela Island, en resa på över 1 300 kilometer. Tyvärr är det mesta väldigt dyrt på Island, även om flygresan dit är överkomlig. Där finns mycket att se och uppleva, inte minst att året runt kunna bada utomhus i de varma källorna. Jag föredrar en som ligger inom Reykjaviks stadsgräns. Islänningarna är vänliga och deras mat utmärkt. Man dricker öl och smakar, kanske, på det lokala kumminspetsade brännvinet som kallas ”Svarta döden” och tidigare hade en dödsskalle på etiketten. (Fram till 1935 rådde spritförbud på Island.) Språket på Island är obegripligt, men det går bra med engelska.
Fiskekriget mellan Island och Storbritannien avslutades 1976. Lilla Island vann. Det var som Davids seger över Goliat. Avgörande var att islänningarna, liksom britterna, var med i försvarsalliansen Nato. Om de inte fick som de ville så hotade de gå ur Nato och stänga Natos stora och viktiga flygbas i Keflavik.
Jan Mosander
