”Du tror väl inte jag satt munkavle på någon?”
Så citeras lantrådet Katrin Sjögren i Nya Åland den 11 september, efter rapporteringen om en tystnadskultur inom Ålands hållbarhetsarbete. Frågan gällde de anställdas frihet att tala med medierna. Jag vill bidra med en redogörelse för vad som hände när jag sökte svar om mitt eget arbete inom samma organisation.
Som alla nu vet är jag den tidigare projektledare för Alla kan blomstra som Nya Åland skrev om den 9 september. Mina frågor gällde mitt författarskap och hur mitt arbete skulle användas i en publikation från UN-Habitat. När jag ställde frågorna hade min anställning varit avslutad i över sju månader. Den 15 september hade ett helt år gått.
Det arbete som låg till grund för publikationen hade tillkommit utanför min anställning hos landskapsregeringen och överlämnats med uttryckliga villkor för användning och namnangivelse. Finsk upphovsrättslag skyddar upphovspersonens rätt till korrekt namnangivelse när ett skyddat verk återges eller görs tillgängligt för allmänheten, även delvis. Författarskapet försvinner inte för att man är anställd. Varken tillstånd att använda en text eller äganderätt till den befriar någon från skyldigheten att följa finsk lag om namnangivelse.
Publikationens huvudförfattare, Chérie Enns, hade först muntligen och sedan tre gånger skriftligen bekräftat att jag skulle anges som medverkande författare. UN-Habitats egna publikationsriktlinjer kräver att författarskap erkänns utifrån intellektuella bidrag och medverkan i skrivandet. Både tidigare erfarenheter och aktuella omständigheter gav mig starka skäl att ifrågasätta om dessa besked skulle respekteras. Den 26 april kontaktade jag därför både landskapsregeringen och UN-Habitat för att få klarhet inför den planerade publiceringen den 28 april.
Den 29 april skrev förvaltningschef John Eriksson till mig, med Katrin Sjögren som ytterligare mottagare. Bland annat skrev han:
”Du har inte heller rätt att nu kontakta UN-Habitat eller huvudförfattaren till rapporten och framföra saker eller omständigheter som kan kopplas till Ålands landskapsregering, ditt tidigare uppdrag eller framföra något med hänvisning till ditt tidigare uppdrag som skadar landskapsregeringens intressen.”
Den 30 april svarade jag punkt för punkt, med kopia till lantrådet. Jag bifogade förordnanden som John Eriksson själv hade undertecknat och där internationellt samarbete uttryckligen ingick. Jag hänvisade till kommunikationen med min chef, Micke Larsson, till material som hade delats med honom som kopiemottagare och till möten där min medverkan och mitt författarskap hade diskuterats. Jag lade fram dokumentation och fotografier som visade min aktiva medverkan i samarbetet. Intressant nog deltog Eriksson själv i flera av dessa möten.
Jag klargjorde också uttryckligen att mina senare kontakter hade skett i egenskap av författare och rättighetsinnehavare. Jag företrädde mig själv, vilket jag har rätt att göra.
Den 20 maj krävde Eriksson att jag omedelbart skulle ta bort mitt publicerade material från internet. Han skrev att mitt agerande hade orsakat landskapsregeringen kostnader och skadade dess anseende och intressen. Han krävde också en bekräftelse på följande: ”att du inte längre varken kopplar landskapsregeringen eller dig själv till materialet utan tillåtelse”.
Även min egen koppling till det arbete jag hade skrivit i mitt eget hem och byggde min doktorsforskning kring skulle tydligen kräva landskapsregeringens tillstånd.
Stanna upp vid vad det innebär. En tidigare anställd frågar hur hennes arbete och författarskap hanteras. Den högsta administrativa chefen svarar genom att begränsa hennes kontakter, kräva att hennes arbete tas bort, anklaga henne för att orsaka skada och göra anspråk på att bestämma om hon får förknippas med sin egen text.
Detta går långt utöver upphovsrätt och rör grundläggande demokratiska principer.
Den 27 maj svarade min advokat i ett utförligt brev. På min uttryckliga begäran fick Katrin Sjögren en kopia, liksom berörda företrädare för UN-Habitat. Jag ville att de skulle få se landskapsregeringens egna ord och den bevisning som bemötte dem.
Min advokat redogjorde med stöd av dokumentation för mina arbetsuppgifter och godkända kontakter, bestred anklagelserna och förklarade varför en hänvisning till offentlighetslagstiftningen inte upphäver upphovsrätten. Hon föreslog också en neutral formulering som skulle klargöra att min publikation inte var en officiell publikation från landskapsregeringen.
Den 4 juni svarade Eriksson:
”I övrigt kvarstår de positioner och krav som landskapsregeringen framförde i e-postmeddelandet från 20.5.2026.”
Han upprepade kraven på att materialet och alla hänvisningar till landskapsregeringen skulle tas bort. Han bemötte inte den dokumentation som motsade hans beskrivning och tog inte tillbaka anklagelserna. Att fortsätta framföra anklagelser som motsägs av dokumenterade fakta är i sig mycket allvarligt.
Här finns ytterligare en fråga: varför hade jag känt ett behov av att spara så omfattande dokumentation under min anställning? Hur hade min arbetssituation blivit sådan att det kändes nödvändigt att säkra dessa bevis? Vad kan det säga om arbetsförhållandena inom Ålands landskapsregering?
Händelseförloppet finns svart på vitt. Jag rättade de felaktiga uppgifterna. Min advokat lämnade ett utförligt svar med både fakta och juridik. Landskapsregeringen vidhöll sina krav. Därför valde jag att lämna korrespondensen till medierna.
Varken landskapsregeringen eller UN-Habitat behövde ta mig på orden om min medverkan. De kunde gå igenom sina egna mejl, kalendrar, mötesanteckningar och material, tillsammans med huvudförfattarens upprepade skriftliga bekräftelser. Dessa handlingar vederlade de kategoriska påståendena i korrespondensen.
Landskapsregeringen framställde, och fortsätter att framställa, publikationen som helt och hållet UN-Habitats ansvar. Ändå gjorde den anspråk på att bestämma över mina kontakter med organisationen, min publicering av mitt eget arbete och beskrivningen av hur arbetet hade kommit att ingå i publikationsprocessen. Den 1 juli meddelade UN-Habitat att organisationen inte skulle gå vidare med publicering, spridning eller användning av det berörda materialet och tillade att detta ställningstagande hade bekräftats av landskapsregeringen.
Den inblandningen kräver en förklaring. Vad var det egentligen de bekräftade om de hävdar att de saknade insyn i processen? På vilken grund gjorde de anspråk på att bestämma över mina rättigheter, samtidigt som de insisterade på att jag inte fick förknippa mig med vare sig landskapsregeringen eller mitt eget arbete?
För den som tar emot sådana meddelanden blir frågan vad det kommer att kosta att stå på sig. Anklagelser om att skada landskapsregeringen och orsaka den kostnader väger tungt när de kommer från förvaltningschefen. Min familj har haft betydande advokatkostnader för att försvara mina rättigheter. Därtill kommer den känslomässiga påfrestningen och hur svårt detta har gjort det för mig att fokusera på framtiden.
Jag var ändå beredd att bära dessa kostnader, eftersom jag ser att den rådande ordningen helt enkelt är ohållbar, både för mig och för många andra goda människor som arbetar inom Ålands landskapsregering.
Min vägran att låta mig tystas kan knappast användas som bevis för att ingen försökte tysta mig. De försökte upprepade gånger, och jag har det dokumenterat.
En ledare bör också fundera över om den förvaltning hon leder skapar tystnad genom den press den utsätter människor för, oavsett om hon själv uttryckligen säger åt någon att hålla tyst.
I intervjun säger lantrådet: ”Jag hoppas man kunde säga kritiken rakt ut.”
Det gjorde jag. Under eget namn, med dokumentation och med henne bland mottagarna. Min första kontakt med henne var respektfull och syftade till att bidra till en lösning. Hon fick möjlighet att förstå vad som hade hänt och se till att det åtgärdades.
Vi som flyttar hit förväntas lära oss språket, respektera lagen och förstå det samhälle vi har blivit en del av. Jag har tagit de förväntningarna på allvar. Jag hade utgått från att samma krav gällde dem som har fått förtroendet att styra det.
Det är en märklig lektion i integration när den utlandsfödda invånaren måste förklara både regelverket och vad som står på spel internationellt för såväl den högsta politiska som den högsta administrativa ledningen på dessa öar.
Det går heller inte att förutsätta att denna fråga stannar inom Åland. Jag avser att be riksdagens justitieombudsman i Finland granska agerandet. Som svensk och amerikansk medborgare har jag också fortsatt rätt att vända mig till mina länders diplomatiska och konsulära företrädare med anledning av den behandling jag har utsatts för och be dem följa ärendet och vid behov bistå mig.
I maj 2025 varnade USA:s utrikesminister Marco Rubio offentligt utländska företrädare för att censurera amerikaner. Oavsett vilka åtgärder enskilda regeringar väljer att vidta bör Ålands ledning förstå att dess korrespondens kan granskas även utanför Åland. Det har redan skett hos UN-Habitat, som tillsammans med sina partner valde att avsluta sin medverkan i projektet. Jag klandrar dem inte.
Om landskapets ledning anser att dessa meddelanden är ett lämpligt sätt att utöva offentlig makt bör den också vara beredd att förklara dem inför en publik utanför Åland.
Mänskligt blomstrande var det offentliga löftet. Institutionell kontroll är vad denna korrespondens visar. Ett projekt som talar om förutsättningarna för att människor ska kunna blomstra borde tåla granskning av hur det behandlar en verklig människa som hävdar sina rättigheter.
Publikationen må ha lagts ned. Kostnaderna för min familj, de anklagelser som inte har tagits tillbaka och de krav som fortfarande vidhålls mot mig ger alltjämt grund för rättsliga åtgärder.
Står Katrin Sjögren bakom förvaltningschefens instruktioner och krav? Om hon gör det, hur får hon det att gå ihop med sitt svar om att sätta munkavle på människor? Om hon inte gör det, vad tänker hon göra för att rätta de felaktiga uppgifterna och gottgöra skadan?
Den 15 september deltog lantrådet i ett seminarium om hur fler kvinnor, unga och inflyttade ska fås att rösta och ställa upp i val. Att respektera en invandrad kvinnas röst när hon redan talar vore förmodligen den bästa början.
ALYSSA BITTNER-GIBBS
SVAR PÅ INSÄNDARE:
All korrespondens som Ålands landskapsregering haft med Alyssa Bittner-Gibbs och hennes ombud är offentlig. Ålands landskapsregering brukar aldrig gå ut med information som rör enskilda tidigare eller nuvarande anställda. I detta fall när personen i fråga själv gått ut med namn samt i offentligheten hänvisar till valda delar av korrespondensen vill vi för att skapa så stor öppenhet som möjligt till detta bemötande bifoga den offentliga korrespondensen.*
I korthet vad gäller den publikation UN-Habitat nu valt att inte gå vidare med och som Alyssa Bittner-Gibbs hävdar medförfattarskap till framför Ålands landskapsregering igen att Åland och landskapsregeringen enbart varit ett forskningsobjekt. Representanter för Ålands landskapsregering, så som undertecknad, har blivit intervjuade av den av UN-Habitat utsedda forskningskonsulten. Avsikten har aldrig varit att Ålands landskapsregering eller någon representant vid landskapsregeringen skulle anges som medförfattare av UN-habitats publikation.
Syftet med publikationen/forskningen har varit att UN-Habitat velat utreda hur vi på Åland sedan 2016 genom utvecklings- och hållbarhetsagendan skapat en struktur för att samhällsövergripande arbeta med FN:s agenda 2030 samt implementeringen av FN:s 17 hållbarhetsmål för att utrota fattigdom, bekämpa klimatförändringar och skapa fredliga, rättvisa och hållbara samhällen till år 2030. Alyssa Bittner-Gibbs var inte en av de personer som intervjuades av UN-Habitats forskningskonsult samt Alyssa Bittner-Gibbs hade inte heller under den tid hon var anställd vid landskapsregeringen 16.1.2025-15.9.2025 rätt eller separat tillåtelse att företräda Ålands landskapsregering gentemot UN-Habitat eller någon annan internationell samarbetspartner.
Av korrespondensen med Alyssa Bittner-Gibbs och hennes ombud framgår att det Ålands landskapsregering begärt är att hon, från det material hon privat publicerat, ska ta bort alla hänvisningar till Ålands landskapsregering och kopplingar till anställda vid Ålands landskapsregering eftersom materialet inte är en publikation av Ålands landskapsregering eller något Ålands landskapsregering står bakom. Alyssa Bittner-Gibbs har inte rätt att utan tillstånd uppge att materialet på något sätt skulle vara en publikation av Ålands landskapsregering eller på något sätt kopplas till Ålands landskapsregering som organisation.
JOHN ERIKSSON
FÖRVALTNINGSCHEF
*Nya Åland har tagit del av den korrespondens som bifogats, här är ett utdrag från mejlväxlingen mellan Eriksson och Kukka Tommila som företräder Alyssa Bittner-Gibbs: ”Din klient Alyssa Bittner-Gibbs har inte nu och har aldrig ens under sin anställning haft rätt att företräda Ålands landskapsregering eller framföra något i Ålands landskapsregerings namn /…/ Därmed inväntar vi fortsättningsvis en bekräftelse på att Alyssa Bittner-Gibbs avpublicerat
materialet samt tagit bort alla hänvisningar, omnämnanden eller referenser till Ålands landskapsregering i materialet. Ålands landskapsregering ska inte på något sätt kunna kopplas till materialet.”
